Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 2

enade det nyttiga med det angenäma, i det han sysselsatte sig med metning. Fiskande indianer voro ej sällsynta i närheten af Mackinav, och Fortis, som oaktadt sin korta vistelse der redan hade vant sig vid deras åsyn och äfven flera gånger vänligt tilltalat dem, skulle kaappt hafva egnat denne någon större uppmärksamhet, om ban ej på ett egendomligt sätt blifvit upplyst om den ensamme fiskarens person, just då han ämnade fortsätta sin vandring uppåt. Ofvanifrån, mellan de sällsamt förenade klipporna, ljöd nemligen plötsligt den först svaga, men sedan tydligare musiken från en säckpipa, hvilken spelades med stor konstfärdighet. Vid den första ton, som träffade hans öra, framstodo för hans minne de besynnerliga gestalter, som för sju dagar sedan bortfört Eva ifrån honom. — Den gamle skotten, tänkte han, sedan han lyssnat en stund, — samme gamle man, som behandlade dem med så stor kärlek och aktning, och som troligtvis kan ge mig underrättelse om dem. Hastigare än under den första hälften af branten öfvervann han de återstående hindren, och sedan han uppnått foten af den tornlika klippan, besteg han lätt sjelfva toppen, i det han sprang från sten till sten. Ljudet från säckpipan vägledde honom, och snart stod han framför gamle Rob, hvilken hade satt sig ned på en punkt, hvarifrån han hade utsigt öfver sjön och en del af ön. Med ryggen beqvämt lutad mot ett klippblok och de slutna ögonen riktade uppåt, aflockade han instrumentet en egen