Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1869, sida 1

Stammer Med nutideus 10THAIAnden, måste man dock respektera den, såsom utsprungen ur en varm känsla. Hvad deremot flertalet af motståndarne i folkethinget angår, hvilka äfven tala med i fosterlandskärlekens och ännu mera i jemiikhetens namn, så ser deras intresse för presternas deltagande i värnepligten något betänkligare ut Bakom detsamma döljer sig nemligen, när allt kommer omkring, dock intet annat än det vanliga hatet mot de lärde, mot de ,,doktrinäre, och det bekanta resonnemanget ,presten sitter lugnt och trefligt i sitt hem, medan bonden måste släpa och träla för att föda honom — skall han nu till på köpet vara fri från att gå i krigstjenst? Men med den hos bonden icke ovanliga fiffigheten, rycker man ej fram med det argumentet, att man genom fritagandet gifver presten en rättighet; tvertom ställer man saken så, att det ser ut som om man ville heröfra honom en sådan. Icke sannt: alla landets söner skola vara delaktiga i landets försvar, det är just en rättighet, man skänker dem, och den vill man beröfva presterna! Håren resa sig på de gode bondemännens hufvuden. Och med en makalös logik fullföljer man denna tanke. Enligt lagförslagets 3 skola nemligen de, ,, som äro dömda från äran eller lidit straff af offentligt arbete, såsom ovärdiga att tjena i hären eller vid sjöväsendet, utstrykas ur rullorna, och en talare utbrister derför med dygdig indignation: ,, Man ställer alltså prester och personer, som varit straffade med offentligt arbete (brottslingar) lika, ty de äro de enda, som skola vara fria från värnepligt, medan allal andra skola med! Presterna få härigenom en sförnedrande äställningk och göras ,, till utskum från den öfriga befolkningen. Ett dylikt resonnemang skulle man tro sökte sin like, och dock finnas, tyvärr, många motstycken dertill i de yttranden, som tällts under denna saks sju och tjugu behandlingar. Hvad säges till exempel om, att en talare, för att bevisa det presterna böra gå med i kriget, förklarar, att han anser ,presterskapet för den mest krigiska af alla samhällsklasser och att det alltså ,,skulle vara synd, himmelsskriande orätt att förhindra presterna från att deltaga i den gerning, hvilken de lofsjunga; eller hvad skall man tänka om en man, som på fullt allvar framkommer med något sådant, som att presterna böra deltaga i kriget, emedan detta ju kan komma att ,afse försvaret af de kristliga intressena, hvilka måste vara hvarje moralisk och kristlig man och qvinna heliga och dyrbara? Man har troligen redan fått nog af dessa uttalanden; men innan jag slutar mitt meddelande om ifrågavarande sak, an jag dock ej underlåta att anföra det var, en af bondevännernas ledare gaf på nmärkningen om, att ingen europeisk stat äte presterna deltaga i striden. Han menar just, att det skulle vara ,,en lika stor heder för Danmark att gå i spetsen uti denna sak, som det var en heder för vårt fädernesland, att detsamma gick i spetsen för negerslafveriets upphäfvande! Man vet icke, om man skall skratta eller gråta åt ett sådant resonnemang. Riksdagens nuvarande session kommer för resten att afslutas redan i morgon. Medlemmarne af nästa riksdagssession komma att framgå af de nya val, som skola företagas i sommar. Om man tänker på den tid, som denna session varat — inemot 5 månader — så kan man nog förstå, att riksdagsmännen börja bli trötta; men å andra sidan kan det ej nekas, att riksdagens hemförlofvande just nu måste betraktas såsom ett stort missgrepp, såsom ett oförsvarligt slöseri med tid, penningar och krafter. De stora löneregleringslagarne, hvilka isynnerhet beröra embetsmannaklassens intressen och som efter att ha varit riksdagen förelagda blifvit behandlade i utskott, komma derigenom ej heller att bli afgjorda under denna session. Det vill med andra ord säga, att utskottets arbeten, hvilka sträckt sig genom en tidrymd af tre månader, hvarunder öfver fyrtio möten hållits, äro helt och hållet förspilida; ty när riksdagen sammanträder etter de nya valen, börjar man naturligtvis från början. Likaledes är det troligen denna brådska att få riksdagen slutad, som föranledt finansministern att å regeringens vägnar återtaga lag slaget om den utomordentliga skatten för nästa år. Detta steg har naturligtvis väckt mycken öfverraskning, men ej odelad glädje, i det många finansmän med bekymmer se, huru vi är från år förtära af vårt kapital och på flera år ej haft någon ordnad inkomstskatt. — — Till egendomligheterna hos de stora verldsstäderna hör bl. a. älven, att de på sin förbrytarelista kunna uppvisa personligheter, hvilka i st. f. att helt simpelt ha begått en stöld, ett mord eller dylikt, ofta äro hjeltar i en eller annan diam eller måhända i en komedi, hvars uppförande inom privatlifvets fyra väggar endast få ana. Köpenhamn har emellertid i dessa dagar varit gästad af en sådan person, och jag är säker på, att de intressanta situationer, hans uppträdande framkallat och hvilka en härvarande tidning nu meddelar, äfven skola fängsla läsare i Sverge, som just är den uppträdande skådespela