Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1869, sida 1

Lilla Torget Å 2. Från Danmark. (Korresp. till Handelstidningen). Köpenkamn d. 26 Febr. 1869. Meddela mig, till hvilket resultat riksdagen kommit i frågan om presterskapets värnepligt, tillskref mig nyligen en bekant i utlandet, som är teolog. ,Då förslaget nu förevarit 26 gånger, är det väl ej alltför underligt, att jag ej kunnat följa med. — Såsom det gått brefskrifvaren, har det nog gått flera andra, nemligen att de ej kunnat följa med de tröttande och vidlyftiga förbandlingar, för hvilka denna sak varit föremål, förhandlingar, hvartill svårligen någon af utlandets lagstiftande församlingar kan uppvisa maken, men till hvilka tyvärr ej saknas motstycken inom den danska riksdagen. Möjligen kan en liten öfverblick öfver sakens gång intressera äfven i Sverge; jag skall då med detsamma binda en liten bukett — den blir ej af rosor — utaf de kraftigaste yttranden, som från ett visst håll fällts under denna saks behandling och som äro egnade att lemna en ganska god inblick i allmogepartiets uppfattning af densamma. Sakens historia är i korthet följande: Såsom konseqvens af den nya, med allmänt bifall antagna, härlagen, hvilken bl. annat upphäfver legningsväsendet och införer allmän värnepligt, inlemnade regeringen den 7 Januari 1868 till solkethinget en värnepligtslag, som samlade och detaljerade bestämmelserna om värnepligten. Ingen väntade, att denna lag skulle ge anledning till vidare diskussion, och likväl var en enstaka punkt deri tillräcklig för att förhala lagens antagande genom tvenne sessioner och göra dess behandling vid 27 möten nödvändig. Denna mörka punkt var den ur de förra värnepligtslagarne upptagna bestämmelsen om det ordinerade presterskapets fritagande från militärtjenst. lläremot uppreste sig plötsligt ett parti i sfolkethinget och fordrade, att presterna skulle aftjena sin värnepligt lika så väl som alla andra. Förgäfves protesterade man i kraft af känslan för det opassande uti, att en ordinerad prestman skulle utbyta prestrocken mot uniformen; motståndarne, folkethingets äkta , folkliga medlemmar, ville ha alla lika inför lagen och kunde ej låta presterna undslippa. Från folkethinget gick lagen till landsthinget, men här visade man sig lika motsträfvig och ville på intet vis tillåta, att den hand, som från predikstolen skulle lysa frid och välsignelse öfver församlingen, äfven skulle kunna draga svärdet från länden och doppa det i blod. Från landsthinget gick lagen tillbaka till folkethinget, som höll sig styft och ej ville ge efter, hvarpå den återvände till landstbinget, som ej heller ville låta den gå igenom. Men när en lag tvenne gånger förevarit i båda thingen, utan att dessa kunnat bli eniga om densamma, nedsättes ett gemensamt utskott af begge thingens medlemmar, som söker åstadkomma enighet, hvarpå lagen återvänder till båda thingen. Detta skedde äfven här, men allt förgäfves. Den olyckliga lagen måste många gånger, endast för den ena lilla punktens skull, företaga den besvärliga vandringen två gånger fram och tillbaka mellan begge thingen, derpå till gemensamt. utskott och så åter tillbaka genom thingens skärseld. Ingen kan derför undra öfver, att den led åtskillig skada på vägen. Så föreslog regeringen, efter att länge tillsammans med landsthinget ha hållit på presternas obetingade fritagande, slutligen såsom ett bemedlingsförslag, att en ordinerad prestman endast skulle tjena fyra år i linien, hvarefter han i fredstid skulle afföras ur rullorna, medan han i krigstid skulle inkallas, om han kunde användas i hären eller flottan. Men icke heller härpå ville folkethinget gå in; det fortfor att fordra den fulla tjenstetiden af åtta år, likasom landsthinget allt framgent stod fast vid det fullständiga fritagandet, och först sedan ett nytt gemensamt utskott blifvit nedsatt, lyckades det att få ett slut på , denhär historien med presterna, såsom en talare i folkethinget uttryckte sig. Man antog nemligen regeringens förslag, endast med den förändring, satt man satte 5 års tjenst i stället för 4 — ,de skola ändå ej slippa så billigt tänkte väl mången äkta bonde än i sitt stysta sinne. Det är en värdefull kontingent af 10 å 20 soldater om året, folkethinget på detta sätt velat förskaffa vår arm; det är endast bedröfligt för de tappre förfäktarne af denna sak, att regeringen bestämdt förklarat sig icke vilja ordinera någon teologiekandidat innan han aftjenat sina 5 års värnepligt enligt lagen, så att det är att hoppas, att man åtminstone