Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1869, sida 2

iakttog jag det största lugn. Du känner detta ofelbara medel. Herr Hainfeld, svarade jag kallt, — ordet ,,herr betonade jag något starkare — Ni tycks vara vid dåligt lynne och alldeles glömma er ställning. Jag vill derför, naturligtvis at gammalt deltagande och för att låta er nyktra till, äfven ej fästa mig vid vår ömsesidiga ställning. Jag är herr von Lehmburg, och ni är herr Hainfeld; om ni önskar att med andra vapen än med välmenta ord blifva hänvisad till er ståndpunkt, så behöfver ni blott uttala er önskan, och jag står gerna till er tjenst. Ni skall få höra af mig! utbrast han och kastade om sin häst för att rida ifrån mig. Ännu ett ord! utropade jag efter honom i mindre hotande ton, och då han stannade, sade jag ungefär följande: — Budskickning fram och tillbaka är en tråkig historia, och sinnena kallna innan man hinner målet. Låt oss således göra kort process. Om ni verkligen hyser den afsigten att möta mig på neutral mark, så bestäm endast ort, tid och vapen, och ni skall få orsak att beundra min punktlighet. Jag sörutsätter dervid att ni ej väljer min gamle, vördnadsvärde onkel till er sekundant, tillfogade jag med lycklig själsnärvaro, ty jag tyckte mig märka att en slags ånger infann sig hos honom, hvilken hotade att krossa min sinnrikt uppförda byggnad; — den gamle herrn har sina egna åsigter om duellen och skulle med godo eller våld söka förmedla, hvilket ej passar till vår öfverenskommelse; — såvida ni inte sjelf föredrar en afbön framför en farlig strid?