Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1869, sida 2

ill en festmältid. Han yttrade vid detta illsälle följande: Jag har redan i en svarsskrifvelse på inbjudingen till Er uttalat, det jag icke anser för möjigt, att freden mellan våra länder skall blifva ubbad, enär de begge, som jag hoppas, i öfvernsstämmelse med den civiliserade verlden antagit len grundsatsen, att man i händelse af en ouppöslig tvistefråga underkastar sig en vänskaplig nakts dom. Det är möjligt, att det, som redan lifvit gjordt för biläggandet af den fråga, som är äfvande mellan Storbrittanien och Nord-Amerika, cke helt och hållet blifvit gilladt af min regering, som ——— — nligt författningen skall stadfästa den träffade öferenskommelsen. I kännen, som jag förmodar, if tidningarne ett rykte — jag vet icke, om det ir pålitligt eller ej — om, att ett utskott af senaten så godt som enhälligt beslutat förorda trakdatens förkastande. Sednaste Måndagen (den 22 Febr.) telegraterade jag till min regering för att erfara, huruvida utskottet redan afgifvit sitt betänkande, och i hvilken riktning. Svaret var, att det gick rykten om, att pluraliteten i utskottet var emot öfverenskommelsen, men att något betänkande ännu icke var afgifvet. Detta utskott består af sju medlen mar, under det sjelfva senaten består af två representanter för hvardera af de Förenta Staterna. Enligt vår författning fordras det 2 3:delar af rösterna för öfverenskommelsens ratifikation; t. o. m. om utskottet enstämmigt förordar öfverenskommelsens förkastande. skall det derför likafullt vara tvifvelaktigt, huruvida senaten biträder detta förslag. Men huru än utgången blir, så anser jag så mycket för fullkomligt afgjordt och höjdt öfver allt tvifvel, att inga förvecklingar, som möjligen ännu kunna uppstå af detta mellanvarande, skola vara i stånd att bringa våra länder i någon allvarlig konflikt. Jag säger detta, icke blett emedan grundsatsen om hänvisningen af tvistefrågor till en internationell domstol har vunnit hela den civiliserade verldens erkännande, utan emedan min regering redan år 1862 genom sin dåvarande ambassadörä(Adams) föreslog att ordna alla dylika tvistefrågor just genom sådana öfverenskommelser, som den, hvilken nyligen blifvit träffad. — Jag skulle icke öfvertagit värfvet att bär representera Förenta Staterna, om jag icke hade förutsatt, det min myndighet och fullmakt var stor nog för att utföra det, som jag ansåg vara begge regeringarnes behof och pligt, nemligen att bilägga alla tvistefrågor och ordna förhållandet mellan begge nationerna på en fast och varaktig basis. Dessa ord blefvo af församlingen mottagna med stort bifall, enär man allmänt uppfattade dem som ett gendrifvande af tidningarnes påstående om, att Reverdy Johnson handlade efter godtycke och utan öfverenskommelse med regeringen i Washington. Med ännu större bifall mottogs ett sednare tal af den nordamerikanske ambassadören vid en bankett samma dag på aftonen, hvari han yttrade: ,Jag beder, att I icke oroen Er, ty på den politiska horisonten visar sig intet, som berättigar till att spå någon rubbning af freden mellan England och Amerika. Det är omöjligt, att män, som genomgått en så hård pröfning, som amerikanarne, utan nödvändighet skulle störta sig i ett krig, och till på köpet med England. Detta kan ej ske, så vida engelska folket understödjer sin nuvarande regering. Man har velat påstå, att vår blifvande president, general Grant, är emot konventionen i Alabamafrågan och önskar krig. Detta är emellertid ett ondskefullt förtal. General Grant har sett alltför mycket af krig, för att han skulle önska förspilla en enda droppe blod. För något öfver ett år sedan var det i de aristokratiska kretsarne mycket tal om ett märkvärdigt fall, som gaf anledning till en ganska intressant process, hvilken handlade om arfvet af tamiljen Tichbornes titel och gods. Den äldste sonen till lady Tichborne hade nemligen sedan många år varit försvunnen, så att man trodde honom vara död. Plötsligen infann han sig i England och påstod, att han under 12 år lefvat bland Australiens vildar. Modren sade sig igenkänna sin son, men slägtingarne påstodo honom vara en bedragare, och saken drogs inför domstol. Pretendenten återvände till Australien, för att skaffa nödiga bevis för sin identitet, och under många månader har man icke hört utaf honom. Men för någon tid sedan ingick en skrifvelse från honom, i hvilken han förklarar, att han visserligen icke afstår från sina rättmätiga anspråk, men för närvarande icke ämnar återvända till Europa. Hågen för lifvet bland de australiska vildarne hade nemligen på nytt uppvaknat, då han återkom till dem. AMERIKA. Den 10 Februari voro senaten och representanternas hus i Washington samlade till ett gemensamt möte, i hvilket de utaf de serskilda staterna afgifna rösterna på kandidater till presidentskapet och vice presidentskapet blefvo uppräknade, och resultatet — att Grant och Colfar blifvit valda — proklamerades. Innan man hann så långt, föreföll en skandalös scen, som väckt stor förvåning. Sedan senaten efter en rådplägning i sin egen församlingssal beslutat, att Louisianas röster skulle räknas med, hvaremot representanten Mullins midtunder uppräknandet af rösterna hade nedlagt protest, på grund af några vid valen förekomna oriktigheter, riktade den bekante general Butler en liknande protest emot rösterna från Georgia. Se naten tog frågan i öfvervägande ocl förkastade derefter Butlers protest Emellertid hade äfven representanterna hus diskuterat frågan, men kommit til