Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1869, sida 2

visserligen i den fria bostaden och lönen eggelsen till giftermål, men utkomsten göres beroende af tillfällig arbetsförtjenst och blir således osäker. Att den indelta soldaten kostar mindre att underhålla, än den ständigt kasernerade, det kan man lätt inse, men jemförelsen haltar för mycket för att vara bevisande. De indelta trupperna äro egentligen endast milistrupper och kunna alltså icke, i fråga om underhållskostnad, jemföras med ständigt tjenstgörande trupper. Vi vilja uppställa en annan jemförelse, ganska pikant och till på köpet omöjlig att jäfva, åtminstone af hr krigsministern, enär den är hemtad ur hans eget förslag. Innan vi komma till denna jemförelse, blir en liten afvikelse nödig. Icke utan öfverraskning finner man, att Vermlands värfvade fältjägareregemente, denna anomali i vår arme, skall bibehållas. Det härför anförda skälet, att Vermlands beväring kräfver större stamtrupp, än Vermlands indelta regemente kan prestera, förlorar sin kraft genom ett svårt räknefel. Beväringsklasserna i den del af Vermland, som är roterad till sistnämnda regemente, ega icke, såsom hr krigsministern behagar uppgifva, en styrka i medeltal af 1,400, knappast af 1,000 man. Kanhända hr krigsministern glömmer, att Visnums, Ölme och Fernebo härader af Vermland höra till Nerikes regementes område, eller är Vermland för honom en terra incognita, hvilket man skulle kunna misstänka, när man, serien Å. n:o 9 u, ser uppgifvas, att de i Örebro län belägna Grythytte och Helletors socknar tillhöra Vermlands län, och vidare å nästa sida Filipstad förekommer ibland de städer, som ligga inom Vermlands regementes förläggningsområde, oaktadt nämnde stad, såsom ock den förslaget åtföljande kartan utvisar, är belägen inom Nerikes regementes område. Nu till saken. Vermlands fältjägareregemente, som af hr krigsministern i allt hvad öfning 0. s. v. beträffar likställes med indelta armCen, består af värlvadt manskap, som emellan mötena har ständig permission, och i underhåll ej skulle åtnjuta mera än fyratio rdr) pr år, under det den indelta soldaten, med precist samma åligganden och tjenstgöringsskyldighet, har, utom bostaden, nittio rår pr år. Hr krigsministern har alltså sjelf visat att man kan få billigare stamsoldater än de indelta, tillfölje hvaraf det ekonomiska skälet för indelningsverkets bibehållande går samma väg som alla de andra. Hr krigsministern presterar en mycket uttänjd bevisföring för att rustoch rotehållarne ej kunna, på grund af de s. k. knektekontrakterna, uti ersättning för en utsträckt värnepligt, göra befogade anspråk på någon lindring i rustningsoch roteringsbesvären, enär besagde kontrakter väl befria dem för utskrifningar och våldsamma värfningar, men ej för den allmänna värnepligten. För hr krigsministerns egen skull hade varit önskligt, om hela denna bevisning uteblifvit. Först och främst smakar den allt för mycket af advokatyr, för att vara värdig en man af hans ställning och karakter. För öfrigt är all den derpå nedlagda möda alldeles förspild, ty, om den bevisar något, så är det raka motsatsen af hvad den skulle berisa. Saken är mycket enkel och klar. När hemmansegarne vid indelniggsverkets definitiva reglering under Carl XI, åtogo sig de deraf föranledda ökade bördor, tillförsäkrades de om befrielse för utskrifningar, men icke mindre knektekontrakterna, än flera af den tidens handlingar gifva vid handen, att den från uråldriga tider bestående, alla rikets innebyggare åliggande skyldigheten att gå man ur huse mot en i landet inträngande fiende ingalunda upphäfts genom indelningsverket, utan qvarstod och ännu qvarstår vid sidan af detta. Nu kallar hr krigsministern denna skyldighet att gå man ur huse, eller, såsom det stundom äfven heter, att yvåga lif och blod för fäderneslandets försvar, för allmän värnepligt och deducerar sedan helt tappert, att, då det nu endast är fråga om en ,af den politiska ställningen och omsorgen för egen säkerhet nödvändiggjord vidare utveckling af den på denna allmänna värnepligt grundade beväringsinrättningen, så kunna deraf icke rustoch rotehållarne, då de lika litet som rikets öfriga innebyggare blifvit från denna allmänna värnepligt frikallade, hemta några befogade anspråk på lindring i sina besvär. Krigsministern hade haft full rätt att åberopa sig på den sedan Hedenhös bestående skyldigheten, hvilken väl ingen redlig svensk lär ämna att undandraga sig, att våga lif och blod för fäderneslandets försvar, om det gällt att or