Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1869, sida 2

toddy på , Gyldene trädet? frågade en röst, som dref blodet till Cornelias hjerta, ty om han blott hade gifvit ett svagt ljud ifrån sig, skulle hon bland tusende hafva känt igen Magnus Hainfeld, sin mångårige kamrat. — Så många, och så starka toddar, som herrarne befalla, svarade kyparpojken bakom disken och sprang upp, ty dessa gäster tycktes honom förtjenta af större uppmärksamhet än den torftiga bondqvinnan för en stund sedan. — Ge oss för närvarande två, befallte Magnus, i det han med sin följeslagare sick förbi bönderna och fram till bänken, på hvilken Cornelia satt sammankruper. Bönderna blickade endast fyktigt på de nya gästerna samt fortsatte ifrigt sitt spel; men de sistnämnda satte sig ned der de befunno sig utom hörhåll från spelbordet, utan att likväl vara utsatta för draget från den stundom öppnade dörren eller möjligen spejande blickar från gatan. Knappt hade de satt sig, förrän båda etraktade den ungefär tre steg från dem sittande bondqvinnan. — Qvinnan njuter antingen en fast ömn, eller ock har hon tagit för mycket ill bästa, anmärkte Magnus till sin följelagare, i det han visade på Cornelia, — nnars skulle hon svårligen låta sin toddy allna. — Jag begriper inte hvar packet tar engar till sina utsväfningar, svarade heodor giftigt, — alla vilja spela den tore herrn. — Likasom du helt plötsligt vill spela en lille, inföll Magnus hånfullt, — annars kulle du inte ha tagit in på detta näste. (Forts.)