Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1869, sida 3

— — —— — Blandade ämnen. Eldsvådan i Köln. , Kölnische Zeitung innehåller nu en längre beskrifning öfver Stadt-teaterns brand, enligt hvilken elden utbröt på vinden emellan klockan 4—5 på morgonen, och till följd af den stora mängd brännbara ämnen, som der funnos, grep omkring sig med sådan hastighet, att snart hela taket stod i ljus låga. Framemot klockan 7 hade elden så rasat i hela byggnaden, att endast några yttermurar funnos qvar. Branden har kostat flera menniskolif. En smed blef träffad af en nedstörtande mur och bortburen såsom lik. Samma mur träffade äfven en slagtarlärling, som blef så illa sårad, att han måste transporteras till hospitalet, hvarest han kort derefter afled. Teaterkassören och hans familj — hustru och 5 barn — som bodde i byggnadens öfversta våning, blefvo qväfda af röken. Deras rop om hjelp ljödo från fönstren, men då man med yxor hade inslagit en dörr, fann man trappan till deras bostad spärrad af en qväfvande rök, och snart tystnade nödropen. Sednare samlade man delar af de förolyckades lik och lade dem i en låda. En af brandkårens folk greps på bar gerning och arresterades, då han tömde teaterkassan och höll på att gömma penningarne i sina stöflar. Brandkåren arbetade raskt och oförtrutet, men kunde endast åstadkomma att grannhusen blefvo nästan alldeles oskadade af elden. Detta är den andra teaterbranden i Köln under loppet af 10 år. Den förra teaterbyggnaden, som stod på samma ställe som den nu nedbrunna, uppgick i lågor en Julinatt år 18 59. Bordsseder i sextonde århundradet. Den enkelhet och rättframhet, som hade herrskat vid de nordiska hofven, försvann då kejsar Karl V kom på thronen. Italiensk lyx och spansk etikett blefvo rådande såväl i Tyskland som i Norden. Den år 1581 utkommande ,, Rumpoltiska kokboken innehåller flera i detta hänseende mycket karakteristiska drag. Dess författare hade nemligen varit i tjenst vid många hof och var väl bekant med hofsederna. — I matsalen, hvilken vid nattliga gillen upplystes af faklor, kandelabrar och stora nedhängande ljuskronor, utbredde man ötver bordet först en stor och dyrbar, nästan ned till golfvet räckande matta, derefter en något mindre, men ofantligt vacker, i fyrkanter sammanlagd och pressad duk och deröfver ännu en ny, på ett annat sätt pressad duk. Detta ombesörjde vanligtvis den så kallade ,,silfverpopen, som också lade knifvar och de i föregående århundradet införda gafflarne på bordet. Han måste tillika sörja för skänken, hvarest de dyrbara gulddryckeskärlen voro uppställda, och som var rikt beströdd med blomster. När detta var gjordt, besattes dörrarne med vakt och musikanter hänvisades till sina platser. Matsalen uppfylldes med välluktande rökelse, och då de första rätterna framburits, begaf marskalken eller, såsom han kallades, stafmästaren sig med sin staf i handen till husets herre för att tillkännagifva att måltiden var färdig. Vid ingången till salen stod det tjenstgörande hoffolket med vattenbäcken och handkanna för att bjuda vatten först till herrn i huset och sedan till gästerna, hvilka sednare af marskalken fördes till sina platser. När detta skett, trädde förskäraren med stor vördnad fram till bordsändan, berörde alla rätterna med ett litet brödstycke, som satt på knifsudden, för att kredensa dem, och lade derpå för. Då hvarje ny rätt frambars, blåste musiken. Tjenarne, som framburo faten, höllo dem, såsom man kan se på gamla målningar, så högt upp. som de kunde nå med uppsträckta armar. På samma sätt bar äfven munskänken bägaren till sin herre, när denne önskade dricka, aftog derpå locket, iskänkte litet vin och höll så locket medan hans herre drack. När man hade slutat måltiden, afrymdes alltsammans, den öfverste bordduken aftogs och tvättvatten kringbars till alla gästerna. Derpå borttogs den andra duken och en tallrick med tandpetare framsattes. Slutligen ställde alla tjenarne sig framför husherren och gjorde en djup bugning för att tillkännagifva det de bade uppvaktat honom med lust och god vilja och på samma gång för att önska, det måltiden måtte hafva be kommit honom väl. Engelskt. Två unga engelsmän af hög ranf tillbragte nyligen några dagar hos lord Panmure på hans landtställe. För att skaffa sina gäste någon förströelse, inbjöd lorden en af sina gran nar, hr Panlathi, till en middag, med det besyn nerliga tillägget i inbjudningen, att han skulle in finna sig försedd med god kassa. Gästen, son kände sin värds nycker och som sjelf var en sto vän af excentrisiteter, insåg genast att här vor fråga om ett äfventyr af eget slag och infann si väl rustad och fast besluten att med kallblodighe möta hvad som än skulle ske. Middagen började Efter den första ,toasten tog värden till orde och utropade: , Alla hattar på elden eller 20 francs i böter. De fyra hattarne flögo in i ka minen. Efter den andra skålen reste sig en a gästerna och sade: , Alla rockar på elden elle 1,000 francs i böter, och rockarne gingo ögon blickligen samma väg. ,Stöflorna i kaminen elle 5,000 francs böter, utropade en annan och stöf lorna försvunno också i eldbrasan. Nu var ture: hos hr Panlathi. Utan långt betänkande reste ha sig upp, mönstrade sina bordskamrater, den en