Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1869, sida 3

typhus, och ej 1 lungsot. Åtven mannen, SOUI 0 vertalat läkaren till bedrägeriet, dömdes till ett proportionerligt straff. Det stora biblioteket i London , British Museum har under sistl. år fått en tillvext af icke mindre än — 29,000 tryckta böcker. Dum som en gåst. Hvarigenom har väl den arma gåsen så försyndat sig, att man gifvit henne detta föga smickrande epitet och dermed till på köpet ofta gör en icke otvetydig anspelning på det täcka könet? Buffon har sagt på något ställe: ,Om menniskan egde hundens alla moraliska egenskaper, så vore hon fullkomlig, och vi skulle utan att vara oartiga kunna vända dessa naturforskarens ord på gåsen och säga: ,Om qvinnan egde gåsens alla moraliska egenskaper, så vore hon fullkomlig Oberäknadt att Plinius och andra äldre och yngre iakttagare konstaterat gåsens blygsamhet, så besitter detta så ringaktade djur en mängd andra goda egenskaper, som kunde vara i stånd att obetingadt lyckliggöra en äkta man, om hans utkorade skulle, inklusive blygsamheten, kunna berömma sig af att ega dem alla. Gasen är trogen, tillgifven, vaksam — vi minnas ju att gåsen räddade Capitolium — musikalisk, och ännu mer än det, hon är klok, ja, hon är listig. Den dumma gåsen är lika listig som något annat djur, hvilket menniskan tillägger denna egenskap. Tyvärr kunna vi icke inlåta oss på något mera vidlyftigt försvar för detta så misskända djur, utan måste inskränka oss till att lägga fram några iakttagelser, dels gjorda af oss sjelfva, dels af trovärdiga ögonvittnen oss meddelade, som skola ställa de icke ovetydliga andliga gåfvorna, som en högre makt förlänat gåsen, i en bättre dager, En gås, som i en bönsgård lefde tillsammans med en tupp, blef af denne ständigt på ett utmanande sätt anfallen och retad. Under en lång tid bar gåsen dessa oförrätter med en engels tålamod, men en vacker dag, då förföljaren syntes henne alltför djerf, fattade hon med sin stora näbb tuppen om nacken och släpade honom, trots hans motsträfvighet, till en liten damm och doppade honom der så länge tilldess tuppen blifvit ordentligen dränkt. Vi skulle tro att denna väl uttänkta hämdplan kastar ett vackert sken öfver gåsslägtets förmenta dumhet. En annan gås, till och med en gåskarl, hade en sommar med särdeles förkärlek tagit en hveteåker till uppehållsort; på morgnarne lemnade han helt obemärkt sina kamrater och återvände först mot aftnarne. Till en början kände han sig ganska hemmastadd på hveteåkern, men sedan han några l gånger blifvit motad derifrån, åt han först efter mycken noggrann rekognoscering och gömde sig så snart någon menniska var i annalkande. Då byns öfrfga gäss släpptes ut, besvarade han aldrig deras skri, utan gömde sig i stället tilldess de gått honom förbi, för att sedan i ostörd ro på egen hand fortsätta sin måltid. Slutligen kom man likväl hans smygvägar på spåren och bevakade honom noga, men trots detta lyckades det honom ganska ofta att rymma hemifrån och lefva privatlif på hveteåkern. En schlesisk godsegare berättade oss ett icke mindre intressant drag af en morsk och grälsökande gåskarl, hvilket han var i tilltälle att iakttaga på sin landtegendom. Nämnde gås hade redan mångfaldiga gånger fått näpst för sitt alltför lifliga lynne, utan att hans krigiska lusta, hvilken förledde honom till öfvermodiga anfall på andra djur, att flyga ut på andras egor o. s. V., kunde tämjas. Tvärtom, han sökte till och med att förföra gåshusets öfrigå beskedliga invånare att begå dylika extravaganser, hvilket äfven lyckades honom. Men på detta sätt nedkallade han en dag en ny exemplarisk bestraffning öfver sitt skuldbelastade hufvud. Man band honom vid ena foten på det sätt, att han väl kunde nå dammen och der taga sitt dagliga bad, men var fullkomligt hindrad från alla vidare utflygter. Såsom en annan Prometheus stod han nu vid stranden och såg med sorgliga blickar kamraterna i glada ringar glida fram på det speglande vattnet; men då grep han sig an till ett förtvifladt beslut. Under ett högt skri störtade han sig med lyftade vingar i vattnet, så långt som hans fängsel tillät. Men förgäfves! Ett andra och tredje försök hade ej bättre resultat. Då tycktes han plötsligt få en ny ingifvelse, störtade sig ännu en gång i vattnet, men denna gång ej för att nå sina kamrater, utan — för att dö. Bättre döden än en skymflig fångenskap, tänkte den arme gåsen. Hufvud och hals lågo djupt ned i vattnet, vågorna lekte med de slappt hängande vingarne, men fötterna lågo orörliga på vattenytan Ej en enda rörelse förrådde att djuret var vid lif. I detta sorgliga tillstånd blef gåsen upptagen ur vattnet och lagd på torra stranden. Synbarligen död låg han der, omgifven af sina sörjande vänner, bland både djur och menniskor. Om de döde intet annat än väl, tänkte de alla och glömde, vid åsynen af stoftet, hans fordna snedsprång. Man kände på honom, beklagade honom ömt och i fulla öfvertygelsen om att han var död, lossades fängslet från foten. Knappt var detta gjordt, förrän det synbarligen försvunna lifvet återvände och gåsen skyndade sig ögonblickligen att njuta af sin frihet i det lockande vattnet. Det intressantaste af hela saken är dock att gåsen vid sjelfmordsförsöket var så klok, att han ej satte detsamma i verket förrän fjerde dagen efter sedan han blifvit bunden och sedan han öfvertygat sig om att en mängd personer tidt och ofta uppehöllo sig i närheten af dammeen. Ett icke ringa bevis på list lemnade en hop gäss, hvilka man låst in i ett afskildt hus. De öppnade dörren och kommo ut. Huru detta lyckades dem, derom hade man ej den minsta aning. Man gjorde då den inrättning i afseende på dörrens låsning att detta verkställdes genom dragning på ett snöre som satt högt från golfvet. Nu bemödade sig gässena åter att öppna dörren och nappade oupphörligt efter snöret, då det ej gick för sig på annat sätt. Men då detta icke ville lyckas, lade sig ett af gässen på golfvet, hvarefter en af kamraterna steg upp på dennes rygg och fattade derpå snöret med näbben och drog tilldess dörren gick upp. Sålunda kommo gässen ur fångenskapen och då man på nytt inspärrade dem och gaf akt på dem, kom man genast underfund med det sluga sätt, på hvilket de befriat sig. Vi föreställa oss att dessa drag äro tillräckliga att rentvå gåsen från den förebråelse för dumhet, man i vår tid gjort henne. Aldrig ansågs gåsen i foredna tider för dum, nej långt derifrån, hon njöt ända in i sin sena ålderdom det största anseende och Aelianus berättar oss redan om ett slags egyptiiska gäss, hvilka för sin utomordentliga slughet wenämndes räfgäss och af egyptierna ansågos för meliga djur, ehuru de det oaktadt derjemte förtärdes med god aptit. Köttet af oxen och gåsen var det enda kött egyptierna förtärde och det synes icke osannolikt att de åto det förstnämnda för att stärka kroppskraften och det sednare för att böja själsodlingen. Och Plinius, en varm målsman för gåsslägtet, säger: ,,Man är frestad att tro, det detta djur vet att värdera visheten, ty man berättar, att en gås varit Lacydes ständige ledsagare och följt honom på gatan och i badet och ej lemnat honom hvarken natt, eller dag. Och Athenaeus berättar att filosofen, efter den vishetsälskande gåsens död, föranstaltat om en ytterst präktig begrafning. Aelianus berättar äfven om en dylik tillgifvenhet af en gås, tillhörig zitterspelerskan Glauke, och talrika dylika bevis berättiga oss att hädanefter hysa en bättre mening om detta för vänskap så mottagliga. djur än att ofta och i otid upprepa det gamla ordspråket ,,dum som en gåss. (A.-B. efter N. Fr. Pr.) Fiasko. Det i konstverlden icke obekanta a MM Hce mv PP —5 ce —— BI 2 le I WH REM I mr L L — Pr ere mi Å 2 —