sin åsyftade verkan; i trots af Disraelis motstånd gick den (iladstonska billen, som bekant, segrande igenom vid voteringen. Men om ock man ingalunda kan vara berättigad att i denna omständighet se någon förkärlek för katolicismen hos parlamentets majoritet, så är det dock å andra sidan ett faktum, att de katoliserande tendenserna inom Englands kyrka och presterskap under det sistförflutna året börjat i en oroväckande grad tilltaga. .Times har offentliggjort en detaljerad redogörelse öfver de förändringar i kyrkliga bruk och gudstjenstordning, som blifvit införda i vissa af Englands protestantiska församlingar, i följd af det , ritualistiska partiets derstädes gjorda framsteg. I dessa församlingars kyrkor utdelar man numera, i öfverensstämmelse med det katolska bruket, vigvatten, bränner rökelse, upptänder på altaret långa rader af vaxljus, pryder kyrkans väggar med bilder af den heliga jungfrun, hvarjemte presterna börjat uppträda i hvarjebanda brokiga skrudar, hvita, röda, violetta, rikt utsirade med broderier och förgyllningar. I klara regnbågsfärger prunkar denna ,ritualism, isynnerhet vid Englands eleganta badorter, der den finner en tacksam publik hos de unga damernas praktälskande och efter pikanta nyheter begärliga skara. I Hastings, Brighton, Torquay och andra fashionabla samlingsorter för den högre societeten kan främlingen, som hört mycket talas om den engelska gudstjenstens puritanska enkelhet, numera till sin förvåning bevittna, hurusom kapellen äro fyllda af moln från rökelsekaren, huru åhörarne vid inträdet andäktigt fukta händerna med vigvatten och huru hela gudstjensten har en så godt som fullständigt katolsk prägel. De strängt rättrogna protestanterna varsna med bäfvan, att deras hustrur och döttrar med förkärlek besöka just sådana kyrkor, der den ritualistiska gudstjensten står i sitt slor, och flera bland de llögkyrkliga tidningarne klaga bittert öfver det alltmera kring sig gripande återfallet i det gamla afguderiet. ,Times sjelf känner oro och uppfordrar på det bestämdaste de engelska biskoparne att vidtaga kraftiga åtgärder till stäfjande af ritualismens framåtryckande. Afven den satiriske skämtaren ,Punch har funnit sig föranlåten att på skarpt allvar inlägga sin protest mot ,the ritualistic nonsence. , Vi skulle ej, yttrar Punch, , vilja förfölja, ej ens med ett leende, en ärlig fanatiker, som ingen förargelse åstadkommer. Men hvad dessa herrar ritvalister peträffar, så är saken den, att åtminstone rågra bland dem icke äro ärliga och alla åstadkomma de rätt mycken förargelse. Vi hoppas derföre, att våra biskopar måtta hålla ett vaksamt öga på de förklädda katolikerna bland engelska presterskapet; göra de ej det, så skall nog mr Punch veta att hålla ett öga på biskoparne. Kunna de katolska sympatierna på detta sätt slå rot och frodas till och med i våra dagars protestantiska England, då kan det knappast väcka undran, att påfven, uppmuntrad utan tvifvel af ett skådespel i Roms anda, sådant som ritualismen, kunnat tilltro sig, att till det stora kyrkomöte, som i December innevarande år skall sammanträda i Rom, inbjuda åfven de protenstantiska biskoparne. De , apostoliska sändebrefx, genom hvilka Pius IX till det stundande conciliet kallar katoliker och protestanter, ega sin egen mirkvärdighet. Vi skola med dem sysselsätta oss i en följande uppsats. 2 3.