Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1869, sida 1

— såsom bildningens och den andliga frihetens stamort. Underrättelserna från England gifva nemligen vid handen, såväl tiskt öfvergå till katolska läran, som äfven att inom sjelfva den anglikanska kyrkan en riktning alltmera utbildar sig, som knappast skiljer sig från katolicismen annat än till namnet. Denna riktning är den s. k. ,ritualismen d v. s. antagandet af katolska kyrkobruk, ifrån hvilka endet af katolska lärosatser. Den anglikanska kyrkan har visserligen redan sedan äldre tider inom sig hyst en högkyrklig riktning, som, till åtskilnad ifrån den bredkyrkliga, lagt mera vigt på sambandet med katolicismen än med protestantismen. Men först åt en sednare tid var det förbehållet att draga konseqvenserna af dessa katoliserande tendenser. I September 1833 började utgifvandet af de s. k. Tracts for the times, som innehöllo utlåtanden af Oxforder-professorerna Puscy, Newman, Palmer, Keble och Hook angående kyrkans brister och medlen för deras afbojelpande. Här framträdde redan från början den äkta högkyrkliga öfverdrifna uppskattningen af ,,den apostolisk successionenk, hvarjemte den gammalkyrkliga fraditionen började att vid sidan af den heliga skrift få anseende såsom rättesnöre för tron. Åkvenledes tolkades rättfärdiggörelsen samt läran om nattvarden i direkt katolsk syftning; åtnjutandet at Guds nåd gjordes beroende af ett riktigt fullgörande af de sakramentala handlingarne; ett noggrannt iakttagande af fastan, at liturgien, helighållandet af de kyrkliga högtidsdagarne gjordes till en oeftergiflig fordran. Åt de klerikala anspråken lemnades det vidsträcktaste spelirum. Emellertid sökte man ännu en tid bortåt att åtminstone till bokstafven fasthålla protestantismens principer. Först i den berömda 90:de traktaten af Newman skedde en afgjord brytning med protestantismen, som der benämnes , det förderfvade menniskohjertats religion, hvaremot den katolska kyrkan är ,den äldre systerkyrkan, i förhållande till hvilken de protestantiska kyrkorna ej äro annat än kristna sckter. Den äkta anglikanaren, förklarade Newman, kan erkänna alla den romerska kyrkans concilier, äfven det tridentinska, och genom de 39 artiklarno vore man ej förbunden att afgjordt och utan vidare förkasta läran om skärselden, aflaten, bilderdyrkan, brödets förvandling i nattvarden, helgonens tillbedjande, om sörpligtelsen för presterna att icke ingå äktenskap, om påfvens öfverhöghet o. s. v., utan endast den form, i hvilken dessa satser dittills varit gällande. Efter dessa yttranden afbröt vicekansleren för Oxford sin förbindelse med det traktariauska partiet (i Mars 1841) och erkebiskopen af Canterbury förbjöd utgifvandet af flera polemiska traktater. Pusey sökte visserligen försvara sin väns åsigter, dock följde han honom ej, när Newman år 1845 verkligen öfvergick till kotolicismen. Deremot följde ett stort antal af det engelska presterskapet och aristokratien Newmans exempel. Redan 1852 voro i Oxford 92 och i Cambridge 43 af universitetets medlemmar katoliker, och sedan den tiden hafva, utom en mängd andra proselyter, icke mindre än 243 engelska prester öfvergått till katolska läran. Uppmuntrad genom för Roms sak så gynnsamma omständigheter, vågade äfven Pius IX i September 1850 taga ett djerft steg till betästande af den vunna framgången. Genom en högtidlig bulla återställde den katolska hierarkien i England och upprittade derstädes tolf biskopsdömen under öfverinscende af ett erkebiskopsembete, hvars förste innehafvare blef kardinal Wiseman. Underrättelsen derom väckte visserligen det engelskt-protestaniiska nationalmedvetandet till hästigt motständ, men oppositionen ledde dock ej till annat resultat, än att på Russels förslag är 1851 antogs en s. k. ,kyrkotitel-bill, i Ja hvilken de katolska biskoparne, förb jatt göra offentligt bruk at de dem tillag de titlarne. Men till och med denua ,, bill an i dyra besök. Hvilken lösa hittebarnet gent emot oss? Han, den ast af AAnnn — ätt har det namnatt antalet ständigt ökas af dem som sak— dast är ett lätt uttaget steg till antagan