Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1869, sida 1

och besinning att ej blindvis rusa ut i verlden. Da skall taga sakerna så som le äro; efter några misslyckade försök cke tvista med ödet, icke låta förleda dig ill nya dårskaper. Sedan du insett att ul din möda är fruktlös, skall du som en man foga dig i det oföränderliga och småningom komma till den öfvertygelsen, att man äfven kan lefva lycklig som Fortis Hainfeld. Och hvem förmår att afgöra det, käre Fortis? Det är stundom rätt bra, om vi icke veta för mycket. Om ödet döljer något för oss, så har det sina skäl derför. Tillegna dig denna vishetsregel, och du skall finna att det bidrager ej litet till sinneslugnet. Det återstår mig ännu att meddela dig hvar och huru du kom i mina händer, och hvar de spår börja, som i gunstigaste fall föra dig till dina föräldrars boning. Jag uppskjuter detta emellertid till en annan gång — jag måtte väl ej dö i dag eller i morgon — till en annan gång, då jag befinner mig i en lämpligare sinnesstämning, ty i dag känner jag mig alltför allvarligt stämd genom det myckna skrifvandet och genom innehållet af det skrifna. En paus uppstod, hvarunder de båda kusinerna mätte hvarandra med ögonen. — Det är således hela historien, anmärkte Theodor, i det han betraktade dokumentet på alla sidor för att se om något tillägg hade undfallit honom, — skada att slutet fattas. — Hvad rör det oss från hvilken gata pojken har blifvit upptagen, svarade Magnus med elakt hån, — vi veta nu allt hvad vi kunna önska, och mer än nog för att vara belönade för vårt temmeligen