Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 3

Stilen; och onskar mötet derlöre att lag: stiltningen i detta fall måtte återgå till hvar den varit. (Torts.) Ovanligt s ter saneling al släckar i solen. I en engelsk tidving för den 5 dennes läses: En ofantlig samling af fläckar kan nu scs på vestra delen af solskifvan. Den är större än någon, som synts åtminstone på två år, och kan möjligen ses med blotta ögonen, vederbörligen skyddade med ett stycke rökadt eller färgadt glas. Ganska säkert lär hvilket litet teleskop som helst eller en operakikare möjliggöra iakttagandet al denna präktiga samling soltläckar. Det är icke ofta solfläckar äro synliga för det obeväpnade ögat, ehuru det är allt skäl antaga, att i förflutna tider så stora fläckar bildats, att de i betydlig mån förminskat solens ljus. En Benediktinermunk vid namn Adelmus berättar, att den 17 Mars S07 en svart fläck var synlig i solen; och en liknande tiäck sågs af en spa d namn Averroös år 1161. Omkring 11 re den verkliga upptäckten af det faktum fläckar gemenligen fördunkla renheten af solskifvs såg IJaklungt en sådan, under det ban var till sjös ombord på ..det goda skeppet Nichard of Årundell.. Hans beskrifning är så egendomlig, att vi återgitva den i sin helhet. . Den 7, säger han, ,vid solnedzången sågo vi en stor svart släck i solen och den Ss:de dagen både vid uppoch nedgången sågo vi en likadan, hvilken fläck, som vi kunde tycka, var ungefär så stor som en skilling, varande på 5 graders latitud, och dertill så kom der en stor våg från sydsidan — antagligen stående i ett eller annat förhållande till ,,den svarta fläcken i solen. Några få exempel på stora fläckar, som visat sig på sednare tider, må här anföras. Den 24 Maj 1825 sågs en fläck af Pastorff, hvilkens yta uppskattades till fyra gånger storleken af hela jordytan. Schwabe observerade en solfläck i Juni 1843, hvilken hade en diameter af öfver 70,000 mil. Denna fläck var synlig en hel vecka utan hjelp af teleskop. En ännn större fläck än denna sågs i solen på dagen för den stora totala sörmörkelsen 1955. Denna fläcks bredd uppskattades till 107,520 mil, så att Jupiters hela massa kunde passerat genom öppningen utan att röra kanterna. Samma år sågs den största fläck, som ännu blifvit uppmätt. Dess bredd från vester till öster var icke mindre än 143, S0s mil, eller mer än hälften af det afstånd, som skiljer vår jord från månen. l jemförelse härmed äro de stora fläckarna 1859 knappt värda att nämna; likväl var en, sedd af Newall och af honom uppskattad att hafva en diameter af 58.000 mil, anmärkningsvärd, emedan den var märkbar, då den nådde kanten af solskifvan, der den förorsakade ett tydligt, hak. Bland de undersökningar, som gjorts under de sednaste ären öfver den fysiska beskaffenheten af planetsystemets stora centralljus, hafva få gifvit mera intressanta resultater, än de som gjorts öfver solsläckarna. Ämnet är af mycken vigt, emedan vi icke kunna betvifla, att utstrålningen af ljus och värma, hvarpå vår välfärd i så betydlig mån beror, väsentligt påverkas af dessa fläckar på solklotets renhet. Hos de gamla var, såsom bekant, renheten af solens ljus nästan en trosartikel. När Theiner underrättade superiorn i jesuiterklostret i Ingolstadt, att han sett fläckar i solen, var detta det svar han erböll: ,,Jag har läst Aristoteles skrifLer, sade superiorn, från början till slut, och jag kan försäkra er, att jag ingenstädes funnit i dem någonting liknande det ni talar om; gå, min son, lugna er; var öfvertygad, att hvad ni tar för fläckar i solen är er kikares eller era egna ögons fel. Men oaktadt åsigter af sådant slag, bedrefs den vigtiga undersökningen af solfläckarnas natur med försvagad styrka och hade till följd en mängd intressanta upptäckter. Man märkte inom kort, itt en periodisitet förekommer i solfläckarnas framädande. Solens yta blir småningom mer och mer fläckig, tilldess ett maximum är uppnådt, hvarefter fläckarna småningom blifva mindre och nindre talrika, tilldess slutligen inga mer synas. Men icke blott detta. För några veckor under lenna period märkes en annan besynnerlig föränIring hos solen. Vanligen hafva de yttre delarna if solskifvan afgjordt svagare glans än centraldearna; men under denna tid visar sig solen för någa få veckor såsom en skifva med fullkomligt ika fördeladt ljus. Schwabe, som upptäckt denna egna omständiget, angaf perioden för förändringarne till omring elfva år. I sjelfva verket kan solen betrakas som en föränderlig stjerna med en period len längden; och såvidt vi veta, hafva asiro ner för längesedan upptäckt denna egenhet i v ols ljus hos planeter, som kretsa omltring andra tjernor. Vare detta hursomhelst, så vitvel om saken toretinnas, enär Sch ationer med tillägg af våra egna eles messrs Delarues, Balfour y3 vid Kew-observatoriet, nu hafva tta länge nog, för att sätta periodicitaf soläckarnas förändringar utom möjligh hvarje difvel. Men under det Schwabe de sina örutnämnda undersökningar, hade en iramstående ngelsk fysiker, öfverste Sabine, i serie af äsök i ett ämne, som vid törsta pås tyckes elt och hållet utan förbindelse med solen och ess fläckar. Han sysselsatte sig med iakttagelnh er öfver jordmagnetismens förändringar. Ibland ndra förändringar iakttog ban magnetens dagliga örelse, mätte dennas omfång och upptecknade ag för dag de resultater han anmärkt. Ilan fann pår af en periodicitetslag, i cCet magnetens svänging blef (i medeltal — ty tillfälliga oregelbunenheter måste tagas med i räkningen) större och örre, tilldess den uppnår sitt maximum, och erefter mindre och mindre. Perioden för denna ändring fann han vara omkring 11 år. ÖOernsstämmelsen emellan denna period och den, som pptäckts af Schwabe, fäste uppmärksamhet; och utligen utreddes det, att de två fenomenen, skenarligen så olika till karakter, i verkligbeten förgå med jemna steg. När det än vidare berktes, att hos norrskenet och jordens elektriska römmar samma periodicitet framträder, så börde fysikerna inse, hvilken vigt undersökning F solfläckarne har med afseende på de jor örhållandena. Ty, såsom Baliour Stewart yttrat, et föreningsband finnes emellan dessa syra senoen. Frågan är nu, hvad är detta bands natur?För någon tid sedan, vid omtalande af Janssens h Lockyers upptäckter. nämnde vi att solfläcarnas natur gjorts till föremål för spektroskopica undersökningar, hvilkas resultat visar, att inkelheten i fläckarne härrör från en förtätning de dunster, som hölja solens yta. På hvad sätts inna förtätning eger rum, har ännu icke blifvit jordt. Men mr Carringtons undersökningar sva visat, att solens hela atmosfer har en rörel, som ganska mycket liknar den, hvarmed jorms atmosser driives från öster till vester inom issadvindarnes område. Häraf följer, att det: åste förefinnas strömningar från solens poler ot eqvatorn och att dessa strömningar genom — —