Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 3

något hvar att landtmännen ej kunde blifva qvar vid sina hemman, utan att dessa måste öfvergå till dem, som ega rörelsekapitalet. Med ett ord: man fann enskilda bankernas penningar för dyra. En och annan visade stor lust att dekretera dessa bankers ind g och deras ersättande med filialafdelningar af riksbanken samt jordbruksbanker, men andra talare varnade från att gå för långt. Man behöfde bankerna, ännu åtminstone, tills riksbanken genom bankovinstens kapitalisering vunnit styrka nog att utvidga sin lånerörelse, men detta hindrade ej att en gräns sattes för bankernas räntevinst: räntan borde ånyo bindas. Den outtröttlige Johan Larsson ville att räntan skulle fastställas till 5 proc. för ensk. bankarne, hvaremot han fann billigt och nyttigt att den blef fri för alla andra. Till församlingens heder bör ni nas, att detta förslag icke fann genklang. Flertalet tycktes nöja sig med att få räntan i allmänhet bestämd till högst 6 procent. Till slut blef stämningen nog het. Projekter i den ena och andra riktningen haglade, tvifvel uppkastades öfver bankernas säkerhet, m. a. o. det såg ut som om bönderna haft Dagl. Allehanda till sin älsklingslitteratur. Ordf. började finna diskussionen hemsk och sporde upprepade gånger, om diskussionen vore afslutad. Ändtligen resolverades: Mötet anser, att privatbankerna icke verkat välgörande för jordbruket och industrien, men anser att de under nuvarande förhållanden äro nödvändiga. Den fria räntan har verkat högst tryckande för landet, anses till en del hafva orsakat de allt mera nedgående prisen på fasticheter, har inverkat förlamande på jordbruket och industrien; och önskar mötet derföre att lagstiltningen i detta åtte återgå till hvad den varit. (Forts.) n