Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1869, sida 3

al al 1001 C 1002ÖÅ J.: 4,2 d:o af år 1861 Sa. Tolkmöte. I .Jönköpings Tidning för i Onsdags läses: Folkmöten börja höra till ordningen för dagen. Flera tidningar hafva sökt efter de dolda krafter, som sätta folket i rörelse, och allt efter sina olika ståndpunkter funnit dem uti skandalpressens agitationer, som till sist börja visa sina trukter i ett omoget politiserande och pockande på inbillade rättigheter, eller uti en pånyttfödd folkanda, som börjar känna sig medveten af sin kraft och vill prötva sina vingar. Oss synes det klart, att det är det verkligen bekymmersamma tillståndet i landet, som gifvit första stöten åt denna egendomliga folkrörelse, hvilken för den som sett den på nära håll framstår såsom något väsendtligen annat och mycket allvarligare än humbugsmessiga upptåg i den demagogiska genren. Ingenting är vanligare, än att individen vid anblicken af ett allmänt ondt söker skulden dertill i lagstiftnsngen; han frånsäger sig sjelf all skuld, emedan han icke ensam kan hafva förorsakat det onda, och glömmer att han har tusenden, kanske millioner till medbrottslingar, om ock blott en försvinnande liten andel faller på hvar. Så äro bankerna och den fria räntan skulden till penningenöden, bränvinslagstiftningen till superiet, 0. s. v. En tid har nu kommit, då omständigheterna låta skon klämma hårdare än vanligt, och deraf denna genomgående oro, detta trefvande efter det ondas orsaker och till sist denna allmänna begärelse att förändra samhällsformerna. Afven till vår ort har denna folkrörelse sträckt sig, i det häradsnämnden inom Vista härad utfärdat inbjudning till i Måndags till ett ,,folkmöte, i ändamål att öfverlägga om ,,hvad som bör göras. I det s. k. Missionshuset i Skärstad hade infunnit sig närmare 300 personer från alla trakter af häradet, nästan uteslutande, efter hvad man berättade referenten, hemmansegare. Denna uppgift jäfvades ej heller af församlingens hyfsade och behållna utseende. Efter en lång väntan, hvarunder rådde samma allvarliga tystnad, som i kyrkan, uppträdde klockaren i Skärstad, hr Werping, å den estrad, som var anbragt å salens ena kortsida, höll en kort bön, uppläste inbjudningen samt uppmanade församlingen att välja en ordförande. Ilärtill föreslogs fabrikör Granlund ifrån Grenna (utom hr G., länsman Hård och löjtnant Hall voro inga 8. k. ,ståndspersoner närvarande), hvilken ock efter något krus med f. d. riksdagsmannen Johannes Andersson i Ryssby intog ordförandeplatsen. Herr Granlund inledde förhandlingarne med ett kort tal, deruti han, efter en med lätt hand uppdragen parallel mellan nutidens folkmöten och våra fäders allshärjarting, framhöll folkmötenas stora betydelse såsom verkliga uttryck för opinionen i landet. Talaren ville dock på förband mana till försigtighet, erinrande om att mötet endast hade att uttala önskningar, men saknade all beslutande rätt i de frågor, som skulle afhandlas. Nu upplästes den första af de tryckta och bland deltagarne utdelade frågorna. Den lydde: 1. Äro alla nuvarande tjenstemän i staten och kyrkan nödvändiga? Om så icke är, hvilka kunna utan skada indragas? Allmän tystnad. Det såg ut som om den bekanta svenska blygheten att uppträda offentligt hade förlamat tungorna. Ordf:n fann sig föranläten att yttra några uppmuntrande ord, hvarpå en medelålders bonde (efter hvad sedermera visade sig, Johan Larsson i Sundsholm, en ilitig talare med ganska ledigt framställningssätt och radikala åsigter) framträdde och öfverlemnade en skrift till ordf:n. Den innehöll en bjert skildring af det betryckta tillståndet i landet, särdeles bland allmogen, och sökte orsakerna dertill, dels i den lyx och högfärd, som insmugit sig hos folket och utträngt de fordna enkla sederna, och dels uti förvända institut:oner och lagar. Förf. yrkade derföre att dej enskilda bankerna borde ,,bortrödjast, och andra, för hela riket gemensamma banker inrättas, vidare bränvinstillverknin d, så att endast ett högst ringa antal, staten tillhöriga, brännerier skulle vara tillåtna, men först och sist indragning af landshötdingeoch biskopsembetena. kronofogdetjengd befattningar vid jernvåägen. sterna och en m e Derjemte vore lönerna i allmänhet för höga och borde nedsättas till hälften. Vidtoges icke oförtöfvadt dessa åtgärder, och ännu flera, som icke så noga kunna specificeras, så vore det förf:ns tro, att landet skulle gå under och samtliga bönder nödgas utvandra till Amerika. — Efter uppläsnin-. gen af denna skrift tog diskussionen fart. Först uppträdde riksdagsman Joh. Andersson, under förklarande att han i det hela instämde med de åsigter Joh. Larsson uttalat. Man kunde svindla när man betraktade de höga siffrorna i budgeten och jemförde dem med bankens metalliska valuta, den enda säkra gradmätaren på penningeställningen i landet. Embetsmännen vore verkligen alltför många; landshöfdingarne t. ex. kunde godt undvaras, det syntes deraf att ärendena gingo sin gilla gång under dessa höga embetsmäns frånvaro vid riksdagarne. I kollegierna trängdes dessutom en massa tjenstemän, som ej hade stort annat att göra än läta skrifvelser cirkulera emellan pulpeterna. Flera talare instämde. En tyckte det cj vara skäl att ,,ta bort de små tjenstemännen, som i allmänbet voro illa aflönade ... landshöfdingarne deremot och biskoparne... korus: kronofogdarne med! Resolutionen blef också följande: Mötet anser den allmänna klagan i landet öfver en för stor och för dyr tjenstemannaklass befogad och förordar att åtgärder vidtagas, som kunna leda till minskning i tjenstemännens antal. 2. Aro privatbankerna till verkligt gagn eller till skada för landet, för dess modernäring jordbruket och för industrien? Har den fria räntan verkat skadligt? Månne den icke i sin tillämpning mycket medverkat till den sorgliga emigrationen och framkallat fattigdom, misstroende och förbittring? ) Denna fråga föranledde en het och längvarigJ debatt, som emellanåt förirrade sig i sådana labyrinter, att ref. hade svårt att följa med. Såvidt vi kunde fatta var emellertid hufvudinnebållet följande: Egentliga roten till det onda, bvaraf landet lider, vore att söka i enskilda bankerna och i den fria räntan, äfvensom i den omständigheten, att hypoteksbanken till en början uppmuntrat spekulationen i landtegendomar men sedan lemnat landtmännen i sticket. Enskilda bankerna lemnade sina intressenter en oskälig vinst på bekostnad af läntagarnes välfärd. Då landet snart är skuldsatt öfver öronen och en bonde ej kan få lån annat än på 4 månader och mot 6 å 7 proc. ränta, insåg 0 k 5 d 2 d a h d ) n n