säga, ideella sidan af komissionens verksamhet, nemligen, att den ej tillräckligt häfdat teaterns betydelse såsom nationalinstitution och dess konstnärers betydelse såsom sådana, höll det stora flertalet af riksdagens medlemmar sig väsentligen till kommissionens ekonomiska förslag, hvilket de ogillade. Folkethinget nedsatte, efter första behandlingen af lagförslaget, ett utskott, som närmare skulle behandla detta, och medan man i pressen för ombytes skull uppförde ett litet intermezzo mellan flera af de bålde kämpar, hvilka teaterstriden bragt på benen, delade sig folkethingets , utvalde i en majoritet, bestående af 7 medlemmar, bland hvilka funnos sådana kapaciteter som förre konseljpresidenten Hall, finansmannen Fenger, som med några få mindre förändringar understödde regeringens förslag, och en minoritet, bestående af 4 ,,folkliga medlemmar. Den sistnämnda aflät ett utförligt minoritetsförslag, hvars hufvudpunkter voro, att teatern skulle lemnas såsom privat entreprise, men samtidigt härmed sökte de bibehålla densamma i dess ställning såsom nationalinstitution, i det den skullo stå under statens tillsyn och erhålla ett tillskott från denna, som naturligtvis måste bli mycket obetydligt. En privatman måste ju ypperligt kunna förstå att sköta ett sådant institut, så att samtidigt hans eget och konstens intressen bevakades! För att så mycket som möjligt för honom underlätta administrationen, ville minoriteten äfven bevilja honom åtskilliga lättnader i afseende på uppförandet af operor och baletter, i betraktande af de klagomål, hvilka för närvarande förnimmas öfver de stora utgifter, dessa båda konstgrenar förorsaka teatern. Om en ny teaterbyggnad var naturligtvis alls icke fråga. Det ideal, som föresväfvade minoriteten, var teatern i Belgien, hvilken intager en något liknande ställning med den, som den föreslog för den blifvande nationalteatern, och för hvilken minoriteten var till den grad entusiasmerad, att den tillochmed lät alla dess kontrakter i aftryck medfölja såsom bilaga till betänkandet. Fullkomligt säkra i sin öfvertygelse om, att det måste kunna gå på det af dem föreslagna sätt, voro de gode herrarne dock icke, ty till sist proponerade de, att hela den nya ordningen endast skulle vara på prof. Då utskottets betänkande härefter förelåg till andra behandlingen i folkethinget, utvecklade sig en häftig tre dagars strid om minoritetens förslag. Alla dettas svaga punkter framhöllos med behörig kläm. Man framkastade först och främst den fråga, hvar man väl skulle finna en man, som vore redobogen att bli entreprenör, likasom det äfven visades, att tillskottet till en sådan skulle bli vida större än som förmodats; de abnorma förhållandena i Belgien, der en flamländsk och en fransk nationalitet kämpa mot hvarandra och der således ej kan finnas någon nationalteater, utan der denna endast är en förlustelseanstalt, framhöllos likaledes. Slutligen föll på tredje dagen minoritetens förslag, sedan kultusministern upprepade gånger förklarat sig mot detsamma, med 47 röster mot 42. Men ej heller kring regeringens förslag, som rekommenderats af utskottets majoritet, lyckades man, på fjerde dagen, samla ett tillräckligt antal röster, i det teaterns varmaste vänner, af missnöje med de ogynnsamma vilkor man erbjöd densamma, slöto sig tillsammans med de 42 folkethingsmin, hvilka röstat för minoritetens förslag — les extråmes se touchent — och, måhända till öfverraskning för många, men till sorg endast för få, med 48 röster mot 41 vägrade dess öfvergång till tredje och sista behandlingen, hvarigenom lagförslaget således blef förkastadt. Det är ett mycket betydligt och kostsamt arbete, som här blifvit förspildt — det berättas, att kommissionens arbeten ensamt skola ha kostat 8,000 rgsdlr danskt — men, såsom redan anmärkts, skola helt säkert endast få känna å djup och verklig sorg vid den aflidnes år. Icke heller teatern sjelf skall komma att märka följderna af förslagets förkastande. Väl ställde förhållandena sig så olyckligt, att man vid framläggandet af finanslagen, i hopp om att teaterlagen skulle gå igenom, strök en bevillning af 15,000 rgsdir, det såkallade ,,sädtillägget, till kungliga teatern, oaktadt man gaf den dess vanliga årliga tillskott. Utan ,sädtillägget skulle teatern emellertid knappt kunna bestrida sina utgifter, men då den på annat sätt fått ersättning härför, kommer detta således ej att utöfva något inflytande på dess affärer. Deremot komma helt säkert de väckta förhoppningarne om en ny, konsten och staden värdig, teaterbyggnad att jordas med teaterkommissionens arbete. Men Jagförslagets förkastande skall medföra en annan, långt värre följd. I sommar skola nya val till riksdagen försiggå, och man kan då förutse, att teaterfrågan skall bli ett för många kärkommet och starkt begagnadt agitationsmedel på valtribunerna, isynnerhet i de kretsar, der dessa beträdas af ,,folkliga kandidater. Frågan skall der knappast framträda under sin verkliga form: huruvida teatern bör vara en natio