Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1869, sida 2

ket försigtiga. I alla fall skall en tid komma då saken bringas å bane från den andra sidan, och då tillhör det oss att inte dröja med vårt vittnesmål. — Du talar som en brottmålsdomare, anmärkte Deus, som med den spändaste uppmärksamhet hade lyssnat till sin kamrats ord, — och jag måste ge dig rätt. Men det skulle göra mig ondt, om ett dröjsmål visade sig olycksbringande. — Frukta ingenting, käre bror, tröstade Herzbusch med en anstrykning af munterhet, — ingen påskjuten hjort kan spåhas Jarsammare, än jag skall observera dessa skurkar. — Vore det inte rådligast att åtminstone varna unge herrn? — Nej, nej. Om vi varna honom, så kan det ej slå fel, att han ofrivilligt förråder för sina illistiga fiender sitt medvetande om deras planer, och den närmaste följden deraf blir, att de ta vägar, der vi inte så lätt kunna följa dem. De båda vännerna hade nu kommit . närheten af Haidekrug. En forvagn stod ramför värdshuset, och flera gestalter rörde sig omkring densamma. Deus dröjde lerför att svara skogvaktaren något. De imnade gå förbi under tystnad, då tvenne nän plötsligt gingo emot dem. ; — Vid min själ! Om det inte är vår err skolmästare med herr skogvaktaren, å vill jag inte sälja en kaffeböna mera hela min lefnad, skallade en munter tämma, och samtidigt sträckte krögaren ch grofsmeden från Fliesow sina händer mot dem. — Hjelp, Samiel! svarade Herzbusch kämtsamt. — Der ser man hvar de soda hedersgubbarne hålla till, då man