Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1869, sida 2

stror dem ärbart sitta hemma hos sina familjer. — Stilla, stilla, herr skogvaktare! log krögaren, — vi stå just i begrepp att ege oss hem och göra inte som många andra, hvilka först vid denna tid entrera för att natten igenom uppvakta mutter Tiegel, som till exempel en viss grönrock. Ni har väl varit på jagt, herr skolmästare? — Har följt min vän Herzbusch, svarade skolmästaren undvikande. — Rätt så, herr skolmästare, och ännu bättre om jagten har inbragt en stek för skolkollegiet. — Hej, min gubbe, blåser vinden från det hållet, utropade Herzbusch, medan alla fyra satte sig i rörelse. — Nog ha vi varit på jagt, vildt ha vi också sett, men inte kommit i tillfälle att skjuta. Emellertid ha vi haft rätt trefligt. Härvid gaf Herzbusch skolmästaren en liten puff. — Tror nog det, svarade krögaren, i det han trängde sig emellan Herzbusch och skolmästaren, — men skämt apart nu, ni ha väl följt chaussn? — Inte långt, ungefär trehundra steg, svarade Herzbusch något öfverraskad. — Ha ni inte mött en ensam herre? frågade krögaren vidare. — Nej, inte det jag vet, återtog Herzbusch och vände sig till hälften till Deus, — hvad skulle det varit för en herre? — Nå, egentligen ingen herre, men en man, som jag och min vän smeden gerna ville träffa mellan fyra ögon. Han satt nne på krogen, men har spårlöst försvunnit mellan våra händer. — Anfäkta! Hvad heter subjektet? — Riktigt, herr skogvaktare, det var