Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1869, sida 2

att öka befälets antal. Detta torde varit så mycket mera önskvärdt, som man, utan att vara tänkt på anskaffandet af tillräckligt befäl, för ves arbetade för att få en krigsduglig arme. II. exc. frih. De Geer genmälde bärå, att k. M:ts regering ansett sig böra tills vidare uppskjuta denna fråga, då det ej vore möjligt att på en gång genomföra hela organisationsplanen. Någon tvekan i detta hänseende hade ej heller gjort sig gällande, enär :man väl måste tillerkänna riksdagen så stor kontinuitet i besluten, att densamma efter att hafva godkänt de nu framlagda grunderna, äfven änner sig böra bevilja hvad framdeles om befälet kan varda föreslaget. Grefve G. Posse begärde härefter ordet för att, enligt hvad talaren sjelf försäkrade, med både -motvilja och bäfvan framlägga några anmärkningar mot krigsministerns organisationsförslag. Tal:ns motvilja att nu uppträda härledde sig nemligen deraf, att man, vid anförandets genomläsande, nödgades erkänna det utmärkta sätt, hvarpå detsamma vore uppsatt; hans bäfvan bärflöt åter från vissheten om det ringa förtroende, han skulle lyckas ingifva i förhållande till det som måste tillmätas förslagets utmärkta författare. Allt detta fick dock icke hindra tal:n från fullgörandet af sin pligt att söka bekämpa de vådor som, enligt hans uppfattning, skulle innefattas i förslaget. Det föreföll talm till en början som om ett godkännande af den armåstyrka, som af krigsministern nu föreslagits, skulle vara detsamma som en proklamation om Sverges uppträdande hädanefter som en ,aggressivt krigförande makt. Tör tal:n låge det klart, att om krigsministerns förslag i detta hänseende gick igenom, landet skulle komma att betungas med en krigsstyrka, som i förhållande till våra resurser vore större än Frankrikes nuvarande. Talaren var af den tanke. att vi bättre skulle freda oss genom att ifrigt arbeta på utvecklandet af våra industriella krafter och förthy blifva mäktiga och starka, än genom att uttömma alla våra Tesurser på dryga militärkostnader. Den ifrågasatta tillökningen i beväringens exercis-tid, föreslagen till 60 dagar — tycktes talaren tendera allt för mycket åt den preussiska arme-organisationen, hvilken talaren ej ville hafva tillämpad på våra förhållanden. Man säger sig vilja föreslå en och annan lindring i rustningsoch roteringsbesväret mot ökad beväringsskyldighet; men denna lindring tycktes talaren ej vilja tro på. Hvad särskildt beträffade rusthållens aflösning mot en föreagen summa af 200 rdr, trodde talaren, att detta ag, som i sjelfva verket komme att tynga på rusthållarne med än större kostnader, skulle komma att möta starkt motstånd. Särskildt måste talaren, dock med ,,blandade känslor, vända sig mot den indelta armeån och söka med rötterna upprycka den så ofta anförda åsigt, att denna arm skulle vara en utmärkt krigarskola, samt att det var indelta armen, som utfört de glänsande vapenbragder, som utförts af Gustaf II Adolf och Karlarna; men historiens vittnesbörd hade dock annat att törtälja och för den, som rätt läst sin historia, nn talaren det ligga ganska klart, att så ej vore förbållandet. Indelta armän hade visserligen en lysande period under Carl XII:s tid, men den var ganska kort samt gick under vid Pultava och hvad som sedan i krig uträttats, tycktes talaren ej anse vara af beskaffenhet att rättfärdiga det öfverdrifna berömmet öfver indelta armån. Det var dock med smärta och bedröfvelse talaren af sin pligt fann sig manad att uttala dessa bittra sanningar, ty talaren hade med modersmjölken insupit kärlek för indelningsverket samt framlefvat sin ungdoms verksammaste dagar inom indelta armen. Derför ville ej heller talaren vända något dödande vapen mot denna institution. Nej han leddes endast af en uppriktig och varm önskan, att befria densamma från alla skadliga och missprydande utväxter. Hr Hazelius ville ej, i likhet med föregående talare, först slösa ett öfverdrifvet beröm på det nu framlagda förslaget och sedermera mot detsamma komma fram med så grava tillvitelser, att lofordet derigenom helt och hållet utplånas. Beträffande sjeliva saken, ansåg talaren, att man för det närvarande endast borde hälla sig till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen förändrade vilkor för beväringspligtens samt rustningsoch roteringsbesvärens fullgörande. En naturlig konseqvens at adring i detta hänseende samt krigsfotens förökande blifver alltid att anskaffa nödigt befäl. Talaren kunde ingalunda finna grefve Posses jemrelse mellan franska och den nu ifrågasatta oranisationen tillämplig. Nutidens krigssätt vore berkaslenhet att stora massor måste kunna ställas i sål ch derför måste äfven hållas på krigsi proportion till folkmänger en ofantlig skillnad emellan kostnaderna för franska och svenska krigsfoten, då hemma hos oss armfen större delen af året ligger på rotarne men i Frankrike underhålles inom kacerner. Lika stor öfverdrift fann äfven talaren i grefve Posses försök att beteckna organisationsplanen såsom uppgjord efter preussiskt mönster, hvilket lätteligen kan inses deraf, att i sstnämnda land uppbådet exerceras i:3 år, då här vore om 6) dagars örning. De kostnader, som bli en följd af vårt försvars ordnande, måste man, med aldrig så liten k ör sosterlandets frihet och sjelfständighet, för öfrigt underkasta sig. Det går ej an att sätta försvaret på passevolans samt tillsräga någon förmögen stormakt, om den vill hjelpa oss. De uppfinningar, som på sednare tider gjort sig gällande i afseende på krigsmateriel, måste man tillgodogöra sig äfven med kännbara uppoffringar och ej sätta en sådan sats i praktiken, att materielens beskaffenhet betingas af nationens större eller mindre förögenhet. Föregående talare hade gjort sitt till r att nedsätta indelta armöens kända rykte om krigsduglighet samt såsom stöd härför åberopat historiens vittnesbörd. I likhet med grefve Posse medgaf talaren, att bistoriens vittnesbörd visserligen ej kunde jätvas, men att deremot sådant väl kunde blifva fallet med mången ,,historieläsares vittnesbörd. Ilvod grefve Posse i öfrigt sökt andraga mot indelningsverket tycktes ej innebära något särdeles talande vittnesbörd om den kärlek till indelningsverket, som grefven sagt sig hafva insupit med modersmjölken, hvilken sednare åtminstone man i sådant san måste anse hafva varit mycket tunn. För behandling af denna fråga yrkade inom Andra kammaren br Sven Nilsson tillsättande af ett särskildt utskott. Hr Björck motsatte sig åter detta förslag och androg såsom skäl för sin åsigt om obehöfligheten if ett sådant utskott den omständigheten, att nu riksdacon andaet millda att uttala cis A. An