Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1869, sida 2

halfdunklet förvandlade till gigantiska spökgestalter, visade sig och tycktes kort derefter åter upplösas i den grå dunstkretsen; svarta torfhögar, genom sin yttre form erinrande om kyrkogårdarnes grafkullar, döko upp samt försjönko åter, och likasom ville andarne efter längesedan jordade klaner uppföra en nattlig ringdans på sina gamla jagtmarker efter säckpipans gälla toner, så hvirflade de sammanhopade töckenpelarne om hvarandra, jagade af den häftiga luftströmmen. Det var en ohygglig natt; utom vindens tjut och suckar hördes ej några andra ljud än det afbrutna gläfset af en ensam räf, ropet från en sydvart ilande regnpipare, som hade valt sin väg, ofvanom dunstlagret, i den klara månbelysta ethern, eller vipans sällsamma skri. Till ochmed fotstegen af tvenne vandrare, hvilka med synbar brådska ilade i nordvestlig riktning öfver den öde heden, förklingade nästan ohörbara. De tycktes snarare sväfva fram än gå öfver den våta ljungen. De befunno sig synbarligen på en smal stig, som, öfvertäckt och dold af yppiga Ericastånd, måste sökas och följas medelst fötterna. Den omständigheten, att de ej gingo bredvid hvarandra, utan den ene bakom den andre, skiljda genom ett kort mellanrum, var väl orsaken till den tystnad båda bibehöllo. Så vidt man kunde märka i halfdunklet, skiljde sig de båda vandrarne genom sin längd och hållning betydligt från hvarandra. Den främste, som var af medelstorlek, rörde sig framåt med tunga, vaggande steg, medan hans kamrat, som var minst ett hufvud längre, bibehöll en upp