Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1869, sida 2

med ett uttryck af beundran i sin röst, — ni kunde ju knappt skrifva ert namn, då ni utbytte ert hem på heden mot staden? — Öming, Dougal, öfning, lycka och sast vilja. — Um, det läter riktigt bra: Öfning, lycka och sast vilja. Ilar i hea mitt lif haft god vilja och likväl aldrig kommit längre än till oxdrifvare; det mäste vara någon annan orsak. En häftig vindstöt, åtföljd af ett störtregn, träffade i detta ögonblick de båda vandrarne. — Ni hade kunnat välja en bättre dag än den här, för att locka mig ut i den här vildmarken, anmärkte Mac Leary, i det han svepte plaiden fastare omkring sig. — Får göra upp den saken med mor Carry, om ni inte tycker om vädret; hvarför väljer hon en sån här dimma för sin dödsstund? svarade Dougal torrt. — Hon har mer än en gång tänkt på döden och har emellertid blifvit öfver nittio år, sade Mac Leary lugnt, — äfven i dag är det inte hennes allvar. — Det är hennes allvar, Sonny, jag har mina säkra tecken. — Säkra tecken, säger ni? — Alldeles säkra, osvikliga tecken. För det första är hon så gammal, att hvarje ny dag kan bli hennes sista, för det andra har hon på sista tiden talat om sin svåger — — — Om säckpipeblåsaren? Han är ju död och begrafven för öfver tjugo år seln. — Just efter han varit död så länge, anser jag som ett säkert tecken till hennes förestående slut att hon talar om ho