Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1869, sida 2

st man allvarligt vill saken. Det är dock ör ändamålet angeläget, att det blifvande tatsutskottet noga gör för sig klart: wilka statsbehof som äro oundgängligt hnödvändiga och hvilka icke äro det. Till ednare kategorien måste alla sådana utgifter länföras, som icke motsvara sitt ändamål. )ch der möta i första rummet de enorma itgifterna för vår stående arm, med vilka alltså reduktionerna borde begynna. Helt säkert kunna också besparingar göas genom en enklare organisation af administrationen, men detta kan naturligtvis cke ske förrän en sådan ombildning förziggått. Mycket kunde också vinnas, lerest en hop utgifter skiljdes från staens beslutanderätt och öfverlemnades åt länen samt de mindre kommunerna, hvilka lå också borde hafva en statsinkomst till sitt förfogande, hvilken någorlunda motsvarade dessa utgifter. Att man vid 1869 års statsreglering fyllde bristen (i statsinkomsterna) på ett sätt, som ej är användbart alla år — är sanska riktigt. Men det låg ej deri,, att man lånade i stället för att skatta — utan deri, att man tog i anspråk en forlran, som staten egde hos jernvägsbyggnaderna, till betäckande bland annat if de betydliga summor, af extraordinär natur, som blifvit använda till lindrande äf nöden i Norrland, något som icke rimigtvis kunde betraktas såsom en löpande statsutgift, hvilken borde genom skatter bestridas, utan för hvilken man var fullt berättigad att använda en fordran, eller stt förskott, sådant som det ifrågavarande. Det förfarande, som artikelförfattaren anser lämpligt vid statsbudgetens uppgörande, nemligen att man först skulle afsöra huru stora skattebördor man ville itaga sig, och derefter låta statsbehofven fyllas i en viss ordning — detta förfarande anse vi för vår del högst olämpligt och opraktiskt. Statsregleringen kan och bör aldrig försiggå, annat än förmedelst en samtida pröfning af behofven och tillgängarne. Finnas statsbehofven nödvän liga, måste statens medlemmar underkasta sig de derför nödiga uppoffringarne af sina enskilta tillgångar. Äro behofven åter icke nödvändiga, böra de under inga omständigheter utgå, äfven om staten dertill eger tillgångar, hvilka då böra nyttigare användas. Det är således behofven, som böra i första rummet pröfvas. Att uppsätta dessa i den rangordning, som författaren föreslår, nemligen först den ordinarie staten, sedermera extra statsregleringen och till sist enskilta motionärers framställningar — finna vi icke mindre olämpligt. I den ordinarie staten ingå utgifter, som kunna och böra reduceras och hvilka äro långt mindre angelägna än många af enskilta motionärer föreslagna anslag. Det finnes väl intet skäl, att låta det angelägnare stå tillbaka för det onödiga. Den häfdvunna , ordinarie misshushållningen synes vara icke vördnadsvärdare, utan fastmer långt farligare än den tillfälliga. Beträffande den omordade statsskulden, äro vi eniga med författaren derom, att det vore lyckligt om vårt land vore så rikt, att vi egde alla våra statslåneobligationer inom landet, så att räntorna icke behöfde gå till andra länder. Ja, detvore förträffligt, om vi ej egde någon skuld alls. Men om författaren dermed vill säga, att vi ej bort låna på ett sätt, som kunnat öfverflytta våra obligationer till utlandet, så skattar han till ett falskt föreställningssätt, som vi trodde vara en längesedan öfvervunnen ståndpunkt. Vi hafva försökt en gång ,att genom premier framlocka långifvare inom landet. Lånet uppgjordes bland andra med Stockholms Enskilda bank, men obligationerna lågo inom kort tid derefter i Köpenbamn, kunnande man således ej hindra dem från att gå utom landet. Och detta af det enkla skäl, att Sverge behöfde alla sina rörliga kapitaler till sin egen industri, så att räntefoten var här högre än i Danmark. Hade förhällandet varit omvändt, så hade det icke bjelpt, att lånet kontraherats utomlands; obligationerna hade kommit tillbaka, såsom det händt Danmark med ett af dess engelska lån, hvilket uppgjordes i England, för att icke draga alltför stora inhemska kapitaler ifrån näringslifvet. Så skall också Sverge, i den mån kapitaler här hinna samlas, småningom draga till sig sina egna papper, hvilkas soliditet och värde vi sjelfva bäst känna, och om vi ej misstaga oss, är redan en god början dermed gjord. Och om detta kunnat ske äfven under ogynnsamma år, så ligger utan tvifvel anledningen dertill i den styrka landet vunnit genom att utländska kapitaler hit influtit och lifvat vår industriella. verksamAA 4 oo