Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 2

dem under de föregående timmarne; men nu sprang han upp, ty de sade honom att den timma var inne, då han hade lofvat besöka sin klient. Han intog derför en hastig frukost och skyndade till fängelset. En varm handtryckning var den ömsesidiga heisningen. Bertram var mycket blek, men lugn, synbarligen väl beredd på den uppskakande pröfnimg, som förestod honom. Endast nägra ord hade blifvit yttrade, och Ralph hade just berättat sin gårdagssammankomst med Jessie, då Bertram sade: Aphropos, sir, vill ni göra mig ännu en tjenst? Återlemna till mr Alfred Levingstone min nyckel till kontorets enskildta ingångsdörr och säg honom, att jag är ledsen öfver att han inte fått den långt för detta. Men sanningen är att jag ej har kommit ihåg den förr än i morse, då jag öfvertänkte de små anordningar jag hade att göra. Jag har alltid haft nyckeln i en hemlig ficka, så att den blef inte tagen, då jag visiterades, och den har inte varit ur min ficka alltsedan den rysliga natten. Dessa förfärliga dagar ha förjagat alla tankar utom en ur mitt hutvud. Här är nyckeln, sir. William, som stuckit handen innanför sin väst medan han talade, räckte nu Ralph en liten, egendomligt konstruerad nyckel, utan att sjelf betrakta den. Han vågade ej att äfventyra sin hårdt tillkämpade fattning genom att göra det; åsynen af detta bekanta föremål skulle hafva öfyermannat honom; dess vidrörande var nästan för mycket, emedan det plågsamt erinrade om lyckliga flydda dagar. Men Ralph Humphrey deremot betraktade nyckeln, fattade den ifrigt, och i det