Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. I Bayern har under den sednaste sommarens förlopp bildat sig ett liberalt midtelparti, som nu på ett klart sätt framställer sitt program med afseende på den tyska frågan i följande ord: Framstegspartiet — d. v. s. det preussiska partiet — påyrkar inträdet i nordtyska, förbundet och påstår, att då sydtyskarne först en gång sitta i nordtyska parlamentet, skall allt i Preussen blifva tyskt, allt blifva liberalt, samt att Tyskland då skall vara så mäktigt, att det icke behöfver frukta någon fiende, icke ens om Frankrike och Österrike förenade sig mot oss. Häruti skilja sig dock partierna från hvarandra. Det liberala mellanpartiet tror icke, att den parlamentariska tillökniog, som skulle åstadkommas genom representanterna för 8 millioner sydtyskar, väsendtligen skall förändra förhållandena i Nordtyskland, eller att den junkerligtmilitära regering, som råder i Preussen, skall regera på annat sätt än hittills, eller lemna plats för en liberal regering. Den närvarande styrelsen måste fällas af de inre förhållandena i Preussen; den skall falla likasom hvarje regering, som gör intrång i folkets rättigheter och blott regerar till fördel för enskildta stånd. Men partierna i Preussen måste först sjelfva lära, att det är skillnad emellan Preussen och Tyskland, samt att Tyskland icke vill låta missbruka sig af Preussen. Innan Preussen lärt, att det nödvändigt behöfver Tyskland, samt att det måste medgifva det lika rättigheter och regera på liberalt sätt för att vinna folket för sig, vill det liberala midtelpartiet icke hafva mera med Preussen att göra, än som är absolut nödvändigt. I Nordtyskland har denna förklaring ökat det missnöje, som redan förut förefanns på grund af de liberas affall i Baden och det tyska sjelfständighetspartiets stora öfvervigt på landtdagen i Wirtemberg. De national-liberala tidningarne i Preussen yttra sig mycket vemodigt öfver de tilltagande ,,anti-preussiska demonstrationerna. GREKLAND. Konflikten mellan Grekland och Turkiet har nått det betänkliga stadium, då militära rustningar efterträda de diplomatiska förhandlingarne. Redan för ett par dagar sedan fann man af telegrammer, att den krigiska enthusiasmen i Athen så stigit, att mån påtänkte bildandet af frivilliga bataljoner, o. s. v., och de derpå följande telegrammen tala mera för än emot Greklands framhärdande i sin trotsighet. Emellertid torde fiendtligheternas utbrott på den turkiska halfön väl ändå vara mera beroende på stormakternas samtycke, än på något annat ställe i Europa. Turkiet har sedan 1855 de facto lefvat under stormakternas förmynderskap, och Grekland är specielt genom traktater stäldt under samma makters skydd. Om en fullkomlig aktionsfrihet för dessa tvenne stater kan det således knappast vara tal. Den väsendtligaste frågan i närvarande fall är, huruvida stormakterna kunna blifva eniga, eller huru de under en utbrytande konflikt skulle gruppera sig. I den franska ,Moniteur heter det för ett par dagar sedan: De europeiska kabinetten visa i sin uppfattning af den grekiska frågan samma öfverensstämmelse som i deras bedömande af förhållandena i Rumänien. Alla regeringar, som undertecknat traktaten i Paris är 1856, uppmana Grekland att respektera folkrätten och söka både i Athen och Konstantinopel att göra moderata grundsatser gällande. Emellertid hafva sednare underrättelser icke bekräftat denna optimistiska uppfattning af förhållandena. Ryssland och Förenta Staterna synas tvertom göra sitt inflytande gällande till fördel för Grekland, under det England och Österrike bestämdt stå på Turkiets sida. Frankrikes ställning är förmedlande och reserverad. Huru det än kommer att gestalta sig, är det väl otvifvelaktigt, att stormakterna skola lägga sig emellan de stridande samt beskydda Grekland mot Turkiet och — mot dess egen förtviflade politik. Det skulle vara dem en lätt sak att grundligt pacificera landet och leda det tillbaka till sina folkrättsliga förpligtelser. Den österrikiska Neue freie Presse för den 16 dennes ttrar: Så vidt vi erfara, är den greiska regeringen, trots konung Georgs bekanta fredliga sinnelag, fast bestämd för att icke vika, utan att våga det ytter