Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 2

e. m. och 2:o) efter klockan o å Sön-och helgdagar utskänkning af bränvin icke heller må ega rum annorlunda än vid mältider ät spisande gäster; dock att det i denna punkt stadgade förbud ioke skall omfatta jemväl andra brända eller destillerade ineller utländska drycker, äfvensom drycker, hvilka dermed äro tillagade. — Föreläsning. Professor Nybloms i går afton hållna sista föreläsning började med en framställning af den grekiska komediens ursprung från Bacchos-kulten, ehuru från en annan sida än den, som gaf upphof till tragedien, nemligen det med vinskörden i förbindelse stående lustiga dryckeslaget och de tåg af glada chörer, som derpå följde. Sedan redogjordes för den äldre komediens tekniska former, särskildt för chörens utstyrsel och uppträdande till skillnad från tragediens chör, hvarvid hufvudvigten lades på den chörsång, kallad parabasis, som midt i stycket vände sig med sitt skämt till åskådarne och utgjorde återstoden af den gamla bacchiska chörsången. Derpå öfvergick föreläsaren till Äristophanes, at bvals 11 terstående stycken några bland de förnämsta påpekades och till sin betydelse förklarades, såsom Riddarne, der den atheniensiske demagogen Kleon persiflerades, Molnen, der sofisterna med den hederlige Sokrates såsom osörtjent representant voro föremål för skämt, Foglarne, skaldens yppersta och renast humoristiska skapelse, i hvilken han på sudlimt komiskt sätt framhåller till åtlöje Atheniensarnes lättrogenhet och förslagsmakeri, samt slutligen Grodorna, der den litterära satiren firar sin högsta triumf i framställningen af striden mellan ZEsehylos och Euripides i skuggornas rike. Efter en kort skildring af den doriska komediens arter på, Sicilien och dess mera sociala riktning i motsats mot den politiska tonen i den attiska komedien, hvarvid påpekades dels Epicharmos travesteringar af gudasagan, dels Sophrons berömda och af Plato studerade genreartade teckningar ur folklifvet i de s. k. Mimerna, öfvergick föredraget till framställning af den mellersta komedien såsom en öfvergängsform och den nya komedien under Menander såsom det litterära uttrycket för det nya och förslafvade Athens njutningsiystnad och förfallna seder, och en konturteckning meddelades af karakteren hos denna nya komedi, känd endast genom romerska efterbildningar af Plautus och Terentius. Såsom afslutning tecknades i mera flyktiga drag det långvariga efterblomstringstidehvarf, som fick namn af det alexandrinska, sedan bildningens medelpunkt flyttat från Athen till Alexandria, hvarvid reflexion och lärdom fick ersätta fantasi och skaparekraft samt den formella fulländningen blet hufvudmål för sträfvandet. Härvid framhölls särskildt betydelsen af den enda diktart, som denna reflekterande tid skapat, nemligen Theokrits idyller, hvarpå till sist redogjordes för uppkomsten och utvecklingen af den sista diktart, som grekerne skapade, och hvilken redan visar öfver på en fullkomligt ny verld, nemligen romanen. Efter en antydning af dess karakter och sortgång samt angifvande af innehåll och tendens i dess förnämsta alster, nemligen Heliodoros roman Althiopica samt Langos idylliska berättelse Daphnis och Chloe, den första herderomanen, afslöts föredraget med en återblick på den tillryggalagda vägen så väl inom teoriens område som inom det såsom exempel för dess sanning valda historiska perspektivet öfver den grekiska poesien. Prof. Nybloms slutord innehöllo en tacksägelse till den åhörarekrets, som följt honom i den antika verlden, der han blott velat vara en ciceron, som fästade uppmärksamheten vid och förklarade de vigtigaste företeelserna från denna verld, öfver hvilken medeltiden lagt århundradens aska ock lava, intill dess renaissancen framdrog de gömda skatterna ur den långa natten. Tal:n ansåg sitt värt vara uppylldt och ville tänka derpå med glädje, om han lyckats blott i ett enda sinne väcka kärleken till denna bildning, som itgör ett hufvudsakligt moment i den menskliga kulturens historia, så att man ville på egen hand vandra vidare på den väg, som han endast kunnat anvisa. Med inskan och förhoppning, att i detta fall cke hafva verkat förgäfves, hembar prof. J. sina åhörare sitt tack och farväl. D:r Ch. Dickson, föreläsningsstyrelsens rdförande, återgäldade de varma orden ned en bjertlig tacksägelse till den utnärkte föreläsaren, och de talrika åhörarne tskiljdes. Vi misstaga oss troligen icke deri, att lenna föreläsningsföljd skall hafva esteremnat ett ganska djupt och varaktigt inryck hos Göteborgs bildade allmänhet. Jet är beklagligen så, att det stora ämnet arit trån början för flertalet ganska främnande, hvadan det ej var utan all farhåga nan motsåg huru det skulle af allmänheten mottagas, särdeles som den första föreläsingen, såsom varande at mera rent teoetisk natur, icke var så lätt att uppfatta ör en och hvar. Men ju längre man fortsått, desto mera hafva äfven de estetiska segreppen och bestämningarne klarnat, och å har den grekiska Ppoesien tjenat att xemplifiera dessa begrepp, på samma ång en flik blifvit lyftad af den förlåt, om skymmer denna herrliga bildning. Att denna verld varit för så många bekant, är icke att undra öfver. För len manliga ungdomen, äfven för den, om passerat ,,den lärda linien, har kännelomen om Greklands rika andelif varit nskränkt till några torftiga språkstudier, wilka emellertid borttagit tiden och föräft hågen för just det, som af den anika odlingen borde läras, icke blott för etandets skull, utan såsom föredöme för ifvet. Då Greklands ungdom danades ill ungdomliga och manliga idrotter, hvila vid de stora täflingsspelen vunno sin erömmelse, så danas vår ungdom på kolbänkarne. Då i förra fallet den friska åran var Wältfio af an ha3Am AO. LA