Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 2

samma ilade likasom en elektrisk stöt genom hela hans kropp. Han qväfde det utrop, som sväfvade på hans läppar, tillkämpade sig lugn och sade i låg, likgiltig ton: — Ja, William, jag skall uträtta ert ärende. Siger ni, att nyckeln ej har lemnat er ficka alltsedan den der natten? — Ja, svarade William; — jag begagnade den sednast när jag lade det der förlorade brefvet på posten, — ni vet— — — Ja, sade Ralph, — det är en ovanlig nyckel. Gick den lätt? — Ja, mycket, svarade William. — Låset var ett patentlås, törsedt med en särskild förbättring, som min principal sjelf uttänkt. Jag minns att han betalte en ansenlig summa derför, med vilkor att intet dylikt lås sedan skulle förfärdigas. Jag förmodar att fjedern var lätt funnen äfven i mörkret? fortfor Ralph. — Ja, sade Bertram. — Men nu, då ni talar om mörkret, sir, minns jag att den natten gick det trögt. Jag trodde att någonting hade råkat i olag i låset och tänkte se efter om morgonen, men jag hade glömt alltsammans tills nu, och jag tror att hela svårigheten uppkom deraf att jag hade så ovanligt brådtom. Ni minns det gamla ordspråket, sir, tillade Bertram och försökte framtvinga ett matt småloende. — Ah, sade Ralph. — Brukade städerskan gå den vägen? — Nej, sir, hon gick alltid genom kontoret, var det hastiga svaret. — Ingen hade tillträde till de privata rummen från kontoret; men från de privata rummen var ingång dit, och hon insläpptes alltid den vägen af mr Levingstone. Ingen af