Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 2

kontorspersonalen, utom jag, hade nyckeln till den privata ingången. — Nej, naturligtvis; jag trodde just det, sade Ralph tankspridt, och i det han steg upp, tillade han, — jag måste nu lemna er, Bertram. Kanske ni ej får återse mig förrän efter det sista förhöret, men hvad än må hända, så var vid godt mod och förlita er på Gud. Han är barmhertig och rättvis. Den unge advokatens röst darrade, då han högtidligt uttalade dessa sista ord, och innan Bertram kunde svara, hade han aflägsnat sig något för hastigt, som den stackars unge mannen tyckte, emedan han hade önskat tala ännu några ord med honom, innan han infördes i domsalen. — Men, tänkte Bertram, — han är en godhjertad man för att vara lagkarl, och kanske han trodde att mina ord kunde hafva gjort honom för vek till hans åliggande. Han hade ej behöft frukta det. Den Stackars Williams hjerta svällde inom honom, Han hade önskat tala med sin rådgifvare om åtskilligt denna sista morgon, men isynnerhet om Jessie, och han hade äfven ämnat säga honom huru han tänkte uppträda och tala inför domstolen, så vida han der kunde bibehålla det lugn, som han nu hade tillkämpat sig; men då Ralph lemnade honom så hastigt, kunde, han knappt frigöra sig från den tanken, att äfven hans siste vän hade öfvergifvit honom, Ehuru både eftertanke och erfarenhet sade honom annat, kunde William ej besegra detta intryck, och den nedslagenhet, som smög sig öfver honom, beröfvade honom nästan hans med möda tillkämpade