Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1868, sida 2

Notständarne framhöllo isynnerhet fruktan för, att lagens antagande skulle förskaffa rösträtt åt ett större antal personer, hvilkas ställning icke innebure de nödiga garantierna för en lugn och harmonisk sambällsutveckling. Af detta skäl utgingo debatterna under de första dagarne isynnerhet på, huruvida en viss årlig inkomst (50 specier på landet och 150 specier i städerna) eller en viss minimiskatt (60 Skilling) skulle fastställas som vilkor. Motståndarne inläto sig på det hela taget föga uppå att bestrida riktigheten af den till grund för förslaget liggande tanken, utan åtnöjde sig med att påstå, dels att intet behof nu mera än förr förefunnes för lagens genomförande, hvarmed man altså kunde vänta tilldess de öfriga stora grundlagsförändringarnes tid var kommen, dels att den ifrågasatta census vore för låg, dels att det saknades statistiska uppgifter och öfversigter för att komma till kännedom om, hvilken verkan lagen skulle medföra i hvarje serskild kommun. Thingets utmärktaste medlemmar, professorerne Schweigaard och Broch, uppträdde med dessa argumenter och röstade för lagens förkastande. Lagens försvarare, med bondepartiets banrförare, advokaten Sverdrup, i spetsen, framhöllo deremot med mycken kraft, att det under den ständigt växande fordran på rösträtt obetingadt vore klokare att granska och ordna saken nu, medan sinnena vore lugna, än att uppskjuta dermed tilldess mängdens påtryckning gjort sig gällande. Rörande lagens behandling i Lagthinget inom kort, antages allmänt, att den äfven här skall erhålla pluralitet. Deremot anser jag mycket tvifvelaktigt, huruvida regeringen denna gång vill till kunglig sanktion föreslå ett lagstadgande, som plötsligt åstadkommer en så enorm utvidgning af demokratiens politiska inflytande och medför följder för vår konstitutionella rätt. Möjligtvis skall embetsmannapartiet anse försigtigast att låta opinionen i landet ännu några år stadga sig i fråga om en så vigtig sak; men i alla händelser kan man at sakens behandling i storthinget och i pressen denna gång sluta till, att reformen snart står på dagordningen, om den icke redan nu sanktioneras. Den nu af Odelsthinget antagna lagen om rösträtt och valbarhet i kommunala angelägenheter bestämmer: att enhvar norsk medborgare är röstberättigad och valbar till kommunala värf om han fyllt 25 år, i ett års tid varit bosatt inom kommunen, förfogar öfver sin egendom, samt antingen a) är eller har varit embetsman; b) på landet eger eller brukar matrikulerad jord; c) är Köpstadsborgare eller i stad eger gård eller tomt till 150 speciers värde; d) betalt skatt till kommunen för det sistförflutna året efter en uppskattad inkomst af 100 specier på landet och 200 specier i stad och icke som tjenare tillhör annor mans husbåll. Ett annat vigtigt lagförslag, som gått igenom i Odelsthinget, är myndighetsålderns nedsättande från 25 till 21 år för både man och qvinna; det anses likaledes tvifvelaktigt, huruvida regeringen kommer att sanktionera detta beslut, emedan oförsigtighet i ingående af borgensförbindelser är starkt rådande i vårt land och en ung man lätt vid unga år kan låta locka sig till sådana förbindelser, för hvilka han kan komma att sota i hela sitt lif. För närvarande kan enhvar, som icke är 25 år gammal, befrias från sin borgensförbindelse, om han lagsökes. I våra nordliga länder utvecklas tillika menniskan sent, och en man kan knappt sägas vara fullväxt innan han är 25 år gammal. Det är svårt att komma framåt, så att näppeligen någon, som sjelf skall bryta sig sin bana, kommer i sjelfständig verksamhet innan han fyllt 25 år, och personer, som ärfva en ställning, tillerkännes lätt myndighetsbevillning. Vi norrmän kunna göra allt, således äfven ryttarestatyer, derom må ingen understå sig att tvifla. Fem modeller voro inlemnade till komitn för Carl-Johansmonumentet, nemligen af professorerne Molin och Bissen, fransmannen Rochet, norrmännen Borch och Bergslien. En femmannakomitö hade tillsvidare att bestämma valet af bildhuggare, och naturligtvis voro flera af medlemmarne böjda för att välja professor Molin, för hvilken H. M. Konungen äfven sades intressera sig; men i alla tidningar framträdde skaror af insändare och bearbetade opinionen så kraftigt till förmån för Bergsliens modell, att komitn nolens volens måste bestämma sig för denna. Saken skall nu inför en femtonmannakomit af mera demokratisk än artistisk sammansättning, ,folk i alla lefnadsställningar, såsom det heter. och här går