Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1868, sida 1

———— —————— grundsats; att förskaffa öfverblick, att lära känna styckets form, hvarigenom eleven blifver bättre bekant med hufvudinnehållet och icke så lätt läser särskilda noter, i stället för hela takter i sender. Genom Periodbyggningens observerande vinner föredraget i deklamation, i frasering. Crescendo och decrescendo äro till en del beroende af satsoch periodbyggnaden i förbindelse med tonernas stigande och sallande, och känslostämningarne fordra ett sådant tonstyrkans ständiga tilloch aftagande. Ett vackert utförande af polyfona satser (sådana, i hvilka hufvudinnehållet förekommer i flera stämmor — motsatsen af homofon) kan uppnås derigenom, att man för sig sjelf spelar med två händer det som egentligen skall spelas med en hand, för att derigenom likasom få ett prof på det rätta utförandet. Obligata soloartade) ställen böra också öfvas med varje hand, särskildt. Färdigheten att spela med två händer, likasom att spela rån bladet, skall nemligen icke uppnås nedelst de stycken, som skola inöfvas; lertill må begagnas andra kompositioner. Jet är också felaktigt, att venstra hanlen alltid får öfva samma figurer, som! len högra, då den ju, som oftast, har att tföra grepp och språng. I det hela taget, fvar mången, utan att betänka, att det, om skall inöfvas, måste först fullt beerrskas i tekniskt afseende, innan det an blifva fråga om ett fulländadt förerag. Man vill icke låta inöfningen genomgå lika stadier; (vid grepp och språng gör lan bäst i att först, genom ytterpunkerna, göra sig bekant med rörelsen, innan la tonerna tagas medallting skall —2— — eg — — —