Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 1

ar Å111 D11d11 v1tAGAU 0110111 111 Nimrod I bland oss. Säkerligen närde mer än en dolda förhoppningar, att äfven han skulle förvärfva en sådan lagerkrans, som den, hvarmed vår lycklige kamrat kröntes — en lager, som vida längre än den italienska kan bibehålla sig frisk och oförändrad. I brist på annat fabriserades nemligen denna krans af gråpapper. Ionny soit qui mal y pense! Hvad nu jagten angår, så realiserades emellertid ingalunda våra förhoppningar, och — upprigtigt sagdt — detta väckte knappt vår förundran. En mängd till hemmet återvändande fångstfartyg hade nemligen besökt denna hamn och 4 å 5 sådane lågo äfven under vårt uppehåll härstädes, alla i fast och ihärdig afsigt att skjuta så många renar som möjligt. Härigenom hade dessa djur blifvit dels så decimerade, dels så skrämda, att det numera knappt var möjligt att få någon inom synhåll, långt mindre inom skotthåll — och så uppgingo dessa förhoppningar i rök. Det oaktadt höra de dagar (d. 2—4 Sept.), som vi här tillbragte, till sommarens angenämaste minnen. Ingen bland de af oss besökta fjordarne torde nemligen kunna täfla med denna i verkligen inposant skönhet: stränderna omkransades af ståtliga, taggiga fjäll, från hvilka väldiga glacierer nedvältrade sina stelnade blånande vågor till hafvet och under väldigt brak läto isblocken i detsamma nedsörta. Lägg härtill en relatift yppig vegetation, ett spegelblankt haf, ur hvilket talrika skälar med förbluffade blickar nyfiket spejade på de ovanliga gästerna, samt en strålande sol, som från en klarblå himmel öfvergöt allt med ljus och värme, så torde det vara mindre oförklarligt, att man lätt glömde sig vara blott hundrade mil frän polen och snarare trodde sig förflyttad t. ex. till en af södra Norges fjällkransade sjerdar. En skuggsida erbjöd dock den intagande taflan: alltför ofta insveptes allt — jord, himmel och haf — i en ogenomtränglig dimma, som ej blott afundsjukt dolde allt, som befann sig på blott) några få alnars afständ för våra blickar, utan ock förledde åtskilliga, med eller utan kompass, till de besynnerligaste irrfärder. Då man t. ex. i stället för en liten aftonpromenad helt nära stranden får traska omkring öfver berg och backar, il: kärr och moras hela natten och framåt! middagen följande dag utan aning om, att! man flera gånger befunnit sig helt nära: det efterlängtade målet, så finner man en ringa belöning för all denna vedermöda deruti, att man på något afstånd ser de töckniga konturerna af en kalaserande isbjörn, hvilken den blott på fogeljagt beräknade bössan förbjuder att nalkas. Uch än rivgare blir denna belöning, då klentrogna kamrater illvilligt påstå, att en förvexling mellan ,länsman och ,,borgmä-! stare) här egt rum; att asunden härvid förer ordet är uppenbart, ty ingen annan ombord hade sett mera än spår af björnen i stranden samt detta är onekligen något genant efter nära 1!, månads vistande i de arktiska regionerna. : Huru behagligt ett längre uppehåll här städes än kunnat vara, nödgade oss dock tidens hastigt ilande flygt att begifva oss till andra trakter, och dervid hände det oss detsamma, som mången annan, hvilken — förjagad från kärlekens lugna hamn ut på verldshvimlets ödsliga och villande ocean — söker sin tröst i Bacchi öppnade samn; kort sagt, fördrifna från Kjcerligheds-bay, arte vi kosan direkt in i Brandewijneay. ö Om jag ej alltför mycket tager fel, har jag i föregående bref egnat några rader åt de olika berg-formationer, som vi under vår särd haft tillfälle att skåda. På den punkt, som vi nu besökte, mötte oss ännu ett annat slag af berg, till det yttre sullkomligt olika dem, som vi hittills skådat. Hela det inre af fjorden var ännu (den 5 Sept.) höljdt af ett sammanhängande istäcke, som förhindrade framträngandet till de innersta bugterna, men deremot hade under de sednaste dagarne blifvit så pass öppen sjö framför fjorden, att man kunde j mellan de simmande isflakena leta sig fram till sjordens mynning. Här var det som det nyssnämnda nya slaget af berg visade sig, och för att gifva mina läsare något begrepp derom, vet jag ej bättre råd än att påminna om jernvägen i Stockholm, naturligtvis i ofantligt förstorad skala. Vi hade nemligen framför oss en slags basalt; (hyperit), hvars ur jordens inre uppbrutna svarta massa vid stelningen spruckit i talrika upprättstående, tättpackade pelare, åt hvilka de derpå växande rödgula lafvarne förlänade utseendet af gigantiska, rostiga jernstänger, uppstaplade bredvid hvarandra. I Det var dock hvarken dessa dystra klippor, ej heller det vidsträckta isfältet, ja ej ens någon synnerligen yppig vegetation, som åt denna punkt förlänade sitt förnämsta behag. Då vi kommo upp till Spets bergen, togo vi tör alldeles gifvet, att vi skulle komma att lefva ett så godt som: alldeles isoleradt lif, der mötet med främmande personer skulle blifva en ren högtid och der djuren, åtminstone på de flesta ställena, lefde i en lycklig okunnighet om menniskan och hennes arga list, derigenom ej kännande någon känsla af fruktan, utan blott af förvåning vid hennes åsyn. Emellertid hade vi hittills erfarit fullkomliga motsatsen. Knappast någon af de besökta