Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 1

TULLLUTLIUUL al LJUuTGUTUCn ClleT Wall AIII:S torg. Här i Brandewijne-bay, liksom på de andra ställen at norra Spetsbergen, som vi de följande dagarne besökte, var förhållandet ej obetydligt olika. Väl saknades ej här totalt alla märken efter menniskor, ty så t. ex. anträffades en af 1861 års expedition här qvarlemnad jernbåt och andra förnödenheter i orubbadt skick, men färska spår syntes helt och hållet saknas. Följden häraf visade sig äfven i djurverlden. Redan vid infarten observerades talrika skälar, dels hvilande på isen, dels nyfiket höjande sig öfver vattenytan tätt invid fartyget, kring hvilket de, utan att synnerligen genera sig af det flitiga bombardementet, förundrade kretsade. Ännu frappantare visade sig sedermera denna djurens obekantskap med de faror, som menniskor och böss-skott medföra. För att ej tala om de efterhängsna och oefterrättliga stormfoglarne, hvilka under larm och träta i stora skaror samlades alldeles nedanför fartyget och endast för några ögonblick kunde af hagelsvärmarne förmås att flytta sig några alnar från fartyget och sina dödade Kamrater, och för att likaledes ej trötta med beskrifningen på andra jagt-äfventyr, vill jag här inskränka mig till att i korthet omnämna en räfjagt, som utgiorde ett frispektakel för Sophias hela besättning och som i all sin enkelhet ganska väl karaktiserar den här befintliga, mindre (så att säga) belefvade och civiliserade djurverlden. Sedan en af kamraterna genom ett serdeles vackert skott fällt en prägtig, 4 alnar lång, med prydliga mustacher försedd skäl (,,kobbe) och denne blifvit behörigen afspäckad på den tätt invid fartyget befintliga iskanten, samlades snart kring de blodiga qvarlefvorna skaror af ishafvets täckaste innevånare, den snöhvita ismåsen, som ej hade försyn att under sitt frosseri och slagsmål med kamrater nedsudla den oskuldsvita, skära drägten. Som för de roologiska samlingarne några exemplar af denna rent arktiska fogelart behöfdes, begaf sig en af expeditionens mindre skjutkunniga medlemmar till iskanten, der han med ena skottet af dubbelbössan snart lyckades fälla en dylik. Under det han nu afvaktar de öfrigas snara och säkra återkomst, märker han långt bort på isen en punkt, som med snabb fart närmar sig. Uppenbarligen en räf! Men hvad är nu att göra? Blott ena bösspipan laddad med småhagel och intet mera ammunition medörd lofva i förening med räfvens supponerade skygghet föga framgång — ett resultat desto harmligare, som talrika åskädare från Sophias däck nyfiket afvakta, hvad komma månde. Både hoppet om ramgång och tanken på en hederlig reträtt voro härigenom afskurna. Nedhukad i en iten fördjupning i isen, hinner den improviserade räfjägaren knappast räkna de få minuter, som förflyta, till dess räfven i ullt galopp hinner upp på en liten snökulle, hvarifrån jägaren hel och hållen måste visa sig för hans blickar. Ingen tid att förlora! Ilället är visserligen oförsvarigt långt, men det smakar ändå något att engång i lifvet fått lossa ett skott på en räf, och ergo — pang! Att ej ett hår blifvit krökt på Mickels pels, är uppenbart. Under muntra, lifliga skutt kors och tvärs söker han att lukta sig till hvad dessa små, svarta tingestar månde vara, hvilka rundtomkring honom surrat på isbitarne. Förmodligen otillfredsställd i sina forskningar och under hopp att af sjelfva roten och upphofvet till det vidunderliga fenomenet erhålla en nöjaktig förklaring, framryckte m:r Mickel i kort galopp och i rak linea mot den förbluffade jägaren. Der står nu denne arme martyr, orörlig som en saltstod, med sitt oladdade gevär, och stirrar på sin ogenerade kontrapart, hvilken, kommen på knappa 5 stegs afstånd, sätter sig som en hund, förmodligen för att kunna göra mera tillförlitliga observationer. Och ej nog dermed — från Sophia höras de mest skallande hurrarop af alle man på däck. Åh, kom blott ett steg eller två närmare, allra som sötaste herr Räf, så skall jag nog med bösskolfven betala dig för ditt impertinenta smågrin samt stoppa munnen till på de vid ett alldeles olämpligt tillfälle jublande , Sophisterna! Härtill visar han dock ingen synnerlig lust, utan efter en tte å töte på omkring 5 minuter, går han helt trankilt förbi sin oskadlige motståndare fram mot fartyget, utväljer sig ett läckert köttstycke af skäl-kadavret och återvänder dermed lugnt och stilla till sin fasta borg i bergen. Ännu är dock ej dramat utspeladt. En af kamraterna skyndar från fartyget, försedd med bössa samt ammunition, och snart ligga tvenne blodtörstiga kämpar så godt som möjligt dolda bakom isfältets snörallar. Tiden behöfver ej blifva det unga blod för lång, ty inom en qvart visar sig den välbekanta räf-figuren hastigt närma sig skådeplatsen för hans förra idrotter. Den nye skytten pröfvar nu sin lycka, men en mild genius vakar öfver den bepelsade passageraren: bösspipan springer i stycken och efter en noggrann undersökning af de projektiler, som surrat omkring honom, finner Maitre Renard förmodligen dessa utgöra en alltför hårdsmält krydda till den lockande steken, hvarföre han i största lugn och bästa ordning retirerar och snart befinner sig utom skotthåll. Då aftonmåltiden redan väntade om