nat än att följa räfvens exempel: att retirera. En half timma hade förflutit, kaptenen hade redan bestigit kommandobryggan och 8 alla voro beredda att säga Brandewijnebay ett förmodligen evigt farväl, då — hast du mir gesehen — samma välbekanta punkt åter synes på isfältet med snabb fart närma sig. En qvarts uppehåll beviljas, åter begifver sig den förstnämnde skytten till iskanten — och inom den föreskrifna tidens förlopp vänder herr Mickel sina tassar i vidret. Ninst så stolt som en halfgud, kan nu den lycklige räfdödaren återvända till fartyget, denna gång mottagen ej af hånande jubelrop, utan af skyldrande kamrater, och grafölet drickes med lust och gamman. Se der en liten jagthistoria, som åtminstone eger det företrädet framför många andra, att vara fullt öfverensstämmande med verkligheten — en abnormitet hos en jägarehistoria, som endast kan förklaras derigenom, att alltför talrika ögonvittnen förhindra en ganska frestande och måhända ej obehöflig utstoffering af densamma. För öfrigt anser jag mig härmed för hrr Göteborgare hafva presenterat en snart blifvande bekant, ty, om jag ej tager fel, kommer hjelten) (jag vet ej, om han skall benämnas den tragiske eller komiske) i detta drama att ien snar framtid anhålla om fritt husrum på Göteborgs museum. Alltför mycket papper samt dito bläck och tid ha emellertid blifvit spillda på denna lilla episod, som väl egentligen blott för de handlande personerna och ögonvittnena kan hafva något intresse. Vi lemna den derföre nu och skådeplatsen för densamma. Tvenne trakter lockade oss derefter: antingen skulle vi begifva oss mot norr, till Spetsbergens aldra nordligaste delar, Sju-öarne, kring hvilka man måhända kunde framtränga mot öster till bittills föga eller alldeles icke kända trakter — eller också kunde vi styra mot söder genom det sund, Hinlopen Strait, som skiljer det ej obetydliga Nordost-landet från det egentliga Spetsbergen, och sedan kunde vi, om is och andra hinder ej mötte, uppsöka det österut belägna bergland, som under 1864 års expedition skådats i ett aflägset fjerran. Valet föll på det förra alternativet, och på grund deraf ankrade vi d. 6 September på morgonen vid Nordkap (på Nordost-landet), der vi uppehöllo oss till den 8. Genom drif-is slingrade vi oss derefter fram till en af Sju-öarne, Parrys ö, hvilken ännu var omgifven af en bred isgördel, öfver hvilken vi vandrade i land. Efter en half dags exkursion forcerade vi oss åter ut genom den nu genom förändrad vind mera packade isen och då från fjellen visat sig ett flera mil redt isband, som skilde oss från ett bakom Cap Platen befintligt mot öster öppet haf, så återstod ej annat än att åter vända kosan mot söder. Hvad jag om dessa dagar skall berätta, vet jag sannerligen icke. Att nemligen zoologerna här, liksom på alla andra ställen, från hafsbotten ifrigt upphemtade prof af djupets underbara djurverld, att fysikern lät sina magnet-nålar svänga för sina spejande blickar, att botanisterna sökte sammanskrapa allt hvad en ytterst torftig vegetation hade att erbjuda, att mer eller mindre lyckliga jagter efter ren och annat villebråd företogos o. s. v. tillhör så hvardagslifvet trivialiteter härstädes, att det ej förtjenar särskildt omnämnas. Skall något om resultaterna af dessa vetenskapliga dagsarbeten specielt anföras, skulle det vara om den oerhördt yppiga vegetation, som på hafvets botten här, liksom på alla andra besökta ställen på nordkusten, frodades. Under det att blott lafvar och mossor samt ett ytterst ringa fåtal af högre växter (förnämligast gräs-arter) bildade ett glest täcke mellan eller på de nakna stenhoparne, vaggade praktfulla skogar af resliga tångarter under hafsytan, i hvilka tusental af stora och små vattendjur lustigt kringsvärmade. Då t. o. m. i ganska nya vetenskapliga arbeten finnes angifvet, att till följe af drif-isens nötning mot strandklipporna inga eller blott sparsamma större alger här kunna trifvas, så föreföll det nästan komiskt, då man ur dessa algskogar lyckades uppdragga små tångpygmåer på 12, 15, ja, ända till 20 fots längd. Då nu den afundsjuka isen vid 80 grader 40 min. satte en gräns för vårt längre framträngande mot såväl norr som öster, började äfven förhoppningarne om ett sammanträffande med polartrakternas mest karakteristiska djurformer, hvalross ) Förstå mig rätt — jag menar naturligtvis rafven, hvilken utan gensägelse spelat största rolen