Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1868, sida 2

äro bådezi mina slägtingars och min egen tanke ej nog stora, att jag vid ingåendet af äktenskap kan lemna den ekonomiska sidan utan afseende. Se ej så mulen ut, käre monsieur Lindenstråle; det klär er alls inte — ni skrämmer mig då. Jag har gjort för er allt hvad jag kunnat, då jag väntat; i mitt hjerta har en röst talat för er, men ack, man måste qväfva dylika röster i vår praktiska tid. Och om det verkligen är så, att ni inte har något hopp att snart infinna er hos mig ,,rik och fri, som ni lofvade, så får ni ursäkta mig, om — om jag snart bär ett nytt namn och före vintern besöker en viss stor och präktig egendom i Ungern, som blir min egen, samt när säsongen i Wien börjats, presenteras vid det kejserliga hofvet såsom grefvinna Lo — — ,Tyst — af barmhertighet, tyst! ropade Lindenstråle, och passionens qval gåfvo ett förfärligt uttryck åt hans blick. , Vänta ännu någon liten tid — en månad blott. Jag älskar er tusen gånger högre än den stolte ungraren, som tillber blott sig sjelf och sitt stamträd, och ni — ni älskar mig — ni kan ej neka det. Och ni skall bli min brud — 0, tanke, full af den högsta, mest berusande vällust! Lofva mig att vänta en månad — lofva mig det. Med dessa ord grep han grefvinnans hand och höljde den med glödande kyssar. Hon smålog och sade: Ännu en månad — må vara — jag väntar. Men kom i håg, att detta blir den sista gång jag ger er ett sådant löfte. Efter denna månads förlopp beslutar jag mig för — — Ah, se der ha vi grefve Lositzy. Jag vet ej hvar madame de Chantilly tagit vägen. Ah, der kommer hon. Välkommen, bäste grefve. Och grefvinnan skämtade snart helt gladt och intagande med ungraren, delande sin uppmärksamhet med beundransvärd billighet mellan begge sina tillbedjare. Ett par främmande damer och