Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 1

Bref från Svenska Nordyols expeditionen 1868. Till ankars vid Amsterdam-ön (nära 80 gr. n. br.) d. 21 Aug. 1868. Det är med en egen känsla af ovana och tröghet, som jag börjar mitt bref för att underrätta hemmavarande vänner om våra arbeten och sträfvanden i dessa arktiska trakter. Jemnt en månad har nemligen förflutit, sedan jag från Norges yttersta skär hemsände mitt andra bref rörande vår färd, hvilket bref jag hoppas lyckligen framkommit; ) och under den förflutna månaden har skrifning varit något, som nästan kunnat rubriceras såsom , förbjuden frukt. Det trägna, stundom nästan forcerade arbetet har gjort det till en nödvändighet att inskränka sig till några korta, i anteckningsboken hastigt inslungade rader, hvilka sedan kunna gifva minnet nägra stödjepunkter, och häraf har alstrats en viss obenägenhet och tröghet i brefskrifning — för att ej tala om det fysiska hinder, som ligger i de genom arbetet styfnade och valkiga händerna. Under sådana förhållanden — finnes någon nog obillig att ej med välvilligt öfverseende mottaga min enkla skildring af vår Spetsbergs-färd? Säsom af mitt sista bref framgick, lemnade vi tidigt på morgonen den 20 Juli det vänliga Tromsöe och befunno oss snart utomskärs, endast omgisne af himmel och vatten. Så fortsattes färden rakt mot norr under de följande tvenne dagarne, allt under det att tecknen på vårt framskridande mot de rent arktiska trakterna såväl inom som utom fartyget blefvo allt tydligare. På fartyget började det ena efter det andra mera, så att säga, eleganta klädesplagget att försvinna; tjocka Islands-tröjor, sydvestar, sjöstöflor, lapp-pjexor, buldanskavajer o. s. v. uppenbarade sig i allt större antal, och den alltmer framstickande skäggbrodden vittnade om ett allmänt bortläggande af rakknifven. Utom fartyget visade hafsvatets hastigt aftagande temperatur polarisens större närhet, och luften antog en temperatur, som gjorde en liten brasa i gunrums-kaminen ej alldeles öfverflödig. Ingen må dock föreställa sig, alt en sådan färd i Ishafvets södra del är ödslig och enformig; snarare tvärtom, åtminstone för den, som första gången gör en dylik resa. Väl har jag läst i en tysk naturskildring (förmodligen af någon herre, som ej varit nordligare än till Hamburg eller Libeck), att ,,ingen enda seglare synes på de dystra vågorna, men oafsedt att polarhafvets smutsgröna böljor här undanträngas at Golfströmmen, hvars klarblåa vatten i skönhet nästan kan täfla med Gendversjöns och andra Sweitzersjöar, skådar man rundtomkring sig talrika seglare, dels gående mellan England och Archangel, dels norska s. k. bankfiskare. Under de sednaste åren har nemligen på bankarne mellan Norge och Beeren Island samt längs Spetsbergens vestkust börjat en ganska liflig fångst at en haj-art, kallad , haakjering, hvars lefver lemnar en ymnig tran, och ej sällan gifver mycket goda, stundom rentaf lysande resultater. Eu dylik bankfiskare, som låg alldeles i vår väg, besöktes, och en liten, nyss fångad haakjwring å något mer än 4 alnars längd fördes ä ) Detta bref har, ledsamt nog, icke kommit oss till handa. Red. af H.-T.