dre sten, hvarpå Beeren Island är så stenrikt; det återstår att nämna några ord om öns tredje utmärkande egenskap, dess fogelrikedom. I sjelfva verket kan man säga, att foglar äro öns egentliga innevånare och beherrskare. Väl finnas här några fjällräfvar (af hvilka en befanns hafva utvalt den ofvan omtalade ryss-stugan till sitt dödsläger), men dels äro de ganska sparsamma, dels kommer flertalet af dem vintertiden hit på isen från Spetsbergen, deri liknande isbjörnen, efter hvilken ön ganska oegentligt erhållit sitt namn, då densamma här knappast kan sommartiden lisnära sig. Ännu mindre finnes numera här den massa af hvalrossar, som straxt efter öns upptäckt uppehöll sig i dess grannskap, då man t. ex. en gång på mindre än 7 timmar lyckades döda mellan 900 och 1,000 af dessa kolosser. En rask norsk skeppare, Tobiesen, som 1865—66 öfvervintrade i en nätt, af honom vid Nordhamnen uppförd stuga, lyckades endast upptäcka tvenne och fälla ett enda af dessa djur. — Desto mera otroligt talrika äro de fogel-skaror, som slagit sig ned på de i hafvet nedstupande branterna, på holmar och utskjutande klippspetsar. Redan på långt håll ser man hvar en sådan fogelkoloni finnes, ty här visar klippan ej den vanliga enformiga, gråa färgen, utan frodiga Cochlearier och gräs bilda en matta, som behagligt kontrasterar mot omgifningarne, och som lifligt påminner om Andersens ord i ,,den grimme Elling, att ,,det Grönne gjör saa godt i Öinene. Och kommer man till ett sådant fogelberg, hvilket lif, hvilket larm! , Fjällsidan var, för att begagna en redan förr lemnad, träffande skildring häraf, ,på omkring en hel mils längd bokstafligen betäckt af kläckande foglar, från 5 famnars höjd till omkring 3—500 fot öfver hafvet, och det svarta berget var liksom öfversålladt af krithvita prickar, ty så tätt sutto de hvitbröstade foglarne vid hvarandra. Luften var när och fjerran, så att säga, tjock af fogel. Tätt som snöflingorna i en snöstorin surra alkor, tejstar, stormfoglar, rotges, lunnefoglar, måsar under kläckningstiden här omkring, och åstadkomma — isynnerhet då en fiende eller misstänkt person nalkas — ett sådant larm, att jag saknar ett lämpligt uttryck för att tydliggöra detsamma. Första eller rättare högsta stämman i denna kakofoniska konsert spelas af gråmåsen eller borgmästaren, och hvarken i intensitet eller i uthållighet skulle en samling af vårt kära fäderneslands herrar borgmästare kunna mäta sig med dessa deras arktiska titulär-bröder; det kunna vi alla intyga, som både somnade och vaknade vid det colloquium, som de vid ,Borgmästarporten församlade hela dygnet om, i alla slags väder, förde med hvarandra — måhända öfver oss passlösa vagabonder och våra laglösa tilltag på deras fridlysta område. Medvetna af sin goda rätt, störtade de med susande vingslag nästan rakt inpå den oförskämde, som alltför nära nalkades deras bon; dock visa de ej den värdiga tranquilitet, som stormfogeln, hvilken först då förmår att lemna sitt bo och sitt ägg, då han bokstafligen kastas derifrån. Innan vi lemna denna plats, låtom oss kasta en blick in i ett af båttälten, för att lära känna, huru man i dessa trakter vet att inrätta sig comme il faut. Vi antaga, att detta besök inträffar vid samma tid, som man berättar en nutidens Jean de France hafva valt för att göra en hederlig gammaldags familj sin fransyska visit d. v. s., då herrskapet redan gått till hvila. Tidpunkten måste — för att samma resultat skall åstadkommas — säkerligen väljas något annorlunda, ty det ständiga dagsljuset kullkastar här snart sagdt all regelmessighet i sömn och spisning, och framförallt spörjes en allmän motvilja för att ,krypa till kojst före midnatt, men — korteligen — sällskapet i båten hvilar i Morphei armar, ofta nog så, att det höres på långt håll. Den, som då blickar in genom tältluckan, skulle näppeligen, om det nyss antydda, taktmässiga och välbekanta ljudet ej gåfve menniskors närvaro tillkänna, tror sig skåda annat än en oredig massa af diverse klädesplagg. Vill den besökande inträda, torde han, liksom vid audienser hos sultanen, godhetsfullt afdraga sina stöflar och placera dem utanför, ty annars utsätter han sig för båtchefens rättmätiga och expressiva onåd, då denne en gång hinner väl vakna (och ännu mer, om han är yrvaken). Vid en närmare undersökning finner han då, att denna orediga klädesplaggsmassa låter upplösa sig i åtskilliga särskilda delar, hvardera helt och hållet omslutande en slumrande menniskokropp; med ett ord, han EE —