Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 1

10T1 Vala DIICKAT. 15 III111 ÖPANU7D Db larnes antal i en nästan sabulös grad, då vi nalkades Beeren Island, första målet för vår färd. Det var d. 22 Juli på aftonen, som vi bland döljande dimmor sågo denna lilla ös branta fjäll och gråa kullar framskymta, och frampå natten kastades ankaret vid dess södra strand. Allmän otålighet att komma i land! Snart förde äfven tvenne båtar flertalet af deltagarne i expeditionen i land, utrustade med allt som behöfdes för ungefär en veckas uppehåll derstädes, medan ,Sophia företog en färd rundtom ön för bestämmande af dess form och läge samt för anställande af djuplodningar rundtomkring densamma. På stranden alldeles invid den i beskrifningen öfver 1864 års resa afbildade ,,Borgmästare-porten uppdrogos båtarne och förvandlades till tält, ett annat tält uppslogs för de magnetiska observationerna, en liten förfallen ryss-stuga apterades till naturaliekabinettet, drifved samlades till det provisoriska köket — — med ett ord, man inrättade sig allt på bästa sätt. Men framför allt kan man säga, att en förtärlig mordlust utvecklade sig. Ehuru midnatten redan var inne, började ett kvallande och skjutande af alla krafter, af såväl skickliga som oskickliga skyttar, och framförallt voro de olyckliga ,borgmästarne utsatta för de mördande hagelsvärmarne. Till lättrörda sinnens lugnande vill jag tillägga, att med detta namn ända sedan den gamle spetsbergsfararen Martens tider (d. v. s. i nära 200 år) betecknats den stora gråmåsen, utmärkt genom sin gravitetiska hållning och sitt ärevördiga yttre framför den öfriga, mera plebejiska fogelskaran. Undersökningen af denna ös naturförhållanden var nu vår första uppgift. Det märkvärdiga förhållande eger nemligen rum, att ehuru Beeren Island varit kändt ända sedan slutet af 16:de århundradet (1596) och ehuru det ligger midt emellan Nordkap och Spetsbergens sydligaste spets och man sålunda borde kunna vänta, att detsamma för längesedan blifvit undersökt, så är detta så långt ifrån att vara verkliga förhållandet, att tvärtom endast flygtiga besök der blifvit gjorda. Orsaberna härtill äro många, framförallt den omständigheten, att då polarisen af strömmar hit plägar nedföras, så är denna ö vanligen omsluten af is på tider, då Spetsbergens vestkust allaredan är fullkomligt isfri. De tjocka dimmor, som här äro så allmänna, äfvensom bristen på dugliga hamnar göra äfven, att Spetsbergsfararne sky dessa ogästvänliga och på de flesta ställen otillgängliga klippstränder. Det är först genom det förr omtalade bankfisket, som denna ö på sista åren fått någon större betydelse, och den fiskrikedom (hufvudsakligen torsk), som man på aldra sista tiden upptäckt här finnas, skall måhända i en framtid göra denna nu föraktade punkt än mera intressant och vigtig. Af det redan sagda kan man lätt inse; att ön ej är gynnad af något synnerligen mildt klimat; tvärtom är den, jemförd med vestra Spetsbergen, att anse såsom vanlottad. Äfven vi fingo under vår vistelse härstädes smaka på ett sommarväder, som i Sverge snarast skulle kunna kallas höstrusk: kall blåst, tjock dimma och regn bidraga i sanning föga till att förgylla ett landskap, hvilket en at expeditionens medlemmar ganska träffande ansåg kunna karakteriseras af de tre orden: vatten, småsten och foglar. — Hela ön utgöres nemligen af ett högland, här och der fåradt af smala dalar samt (isynnerhet i norra delen) öfversål hvilket lågland någr höja sig; den högsta fot) bär det beteckn Misery. Mot hafvet stan öfverallt lodrät vilda tummel mot de under tidernas lopp adt af småsjöar, från a högre sjellspetsar af dossa (omkr. 1,200 ande namnet Mount stupa klipporna näned, och under sitt samma hafva vågorna utgräft grottor och hvalfbågar eller bildat fristående, ur hafvet uppstickande pe besynnerliga former. sedan tänka oss ö are af egendomliga, Allt detta kunna vi vertäckt af kantiga småstenar, fragmenter af den splittrade, sönderfrusna bergmassan — och medgifvas måste då, att hvad annat man kan beskylla Beeren Island för, ej är det för naturskönhet och yppighet. Endast här och der samla sig på fuktigare platser mossor i sådan mängd, att de på afstånd sedda förete bilden af en grönskande äng; de högre växterna deremot uppträda i ett oväntadt ringa antal (trots alla bemödanden kunde ej mer än något öfver 30 arter upptäckas), och då man midt i stenöknen ser en enstaka själl-vallmo eller Saxifraga, är man nästan frestad att utbrista i en förvånad fråga: hvarföre står du här? — Sorgligast, nästan ohyggligast visar sig detta skådespel i öns inre. Uuder vandringen mellan Sydoch Nordhamnen passerar man en vidsträckt rymd, der man måste beständigt hoppa från den ena stora kullerstenen till den andra, stundom under det man hör bäckar rassla djupt under sig, och från detta tröstlösa stenelände åro — med undantag af en eller två arter — alla högre växter bannlysta. Har man till på köpet den oturen att, såsom undertecknad och en kamrat, under dimma förvilla sig i denna stenlabyrint och derigenom få nöjet att timme efter timme öfva sig i hoppning i alla möjliga väderstreck, under bemödande att kringg ständigt nya småsjöar, så vet man att tillfullo fröjda sig vid åsynen af den svenska flaggan, hvilken omtänksamma kamrater hissat för att utmärka den plats, der mat