Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1868, sida 1

hans tunga på grund al hans brist på stystlåtenhet. Naturligtvis var äfven å andra sidan politiken måttstocken för religionen. Var t. ex. i någon provins af sdet romerska riket, hvars goda stämning det låg i kejsarens intresse att bevara, ett dogmatiskt åskådningssätt hufvudsakligen srepresenteradt, så fäste kejsaren natursigtvis afseende härå och gjorde då åter en ny dogm och då kunde ingen menniska i hela romerska riket blifva salig utan tron på denna dogm. Man hör från denna tid Jofta om revolutioner, om kejsares afsätstande och om offentliga tumult af farligasste slag; då man hörer om sådant i våra dagar, så tänker man genast på något absolutistiskt regemente, som blifvit odrägligt, på våldsamt undertryckande af folkets frihet eller orättvist förnekande af lagliga rättigheter; men då det är frågan om denna tid, måste man alltid först tänka på dogmotiken. I 5:te århundradet uppreste sig Palestina och Egypten emot kejsarens myndighet. Och hvarföre? Emedan Palestina och Egypten blott trodde på en natur hos Kristus, men kejsaren trodde på två! I 7:de århundradet gjorde Italien och Afrika uppror af alldeles likartade orsaker. I S:de århundradet uppstodo upprepade häftiga uppror, och hvarföre? Emedan kejsaren ansåg bilderdyrkan för vidskepelse, men folket ville hafva den. Detta är allt fakta, som göra denna tid till en dogmens tid på det egendomligaste sätt. Dogmen var i denna tid politik; dogmen var tillochmed sällskapslifvets signatur. Om man i vår tid ser två eller tre lifligt samtala med hvarandra, så vet man att de politisera; men om man dåförtiden hörde disputeras med all grekisk liflighet i en af mindre Asiens) städer, på gatorna, på torgen eller i de offentliga bodarne, så kunde man vara säker om att de dogmatiserade, att de tvistade om den gudomliga treenigheten, om de två naturernas förhållande till hvarandra hos Kristus eller om någon annan dylik himmelsk hemlighet. Om man nu för tiden hör sång på gatan, så vet man, att sången handlar om vin, eller om kärlek och dylikt; men hörde man då en af folket sjunga på gatan, så förnam man ofta att visan handlade om Sonens , likartade väsende med sadren o. s. v. Man såg under denna tid icke sällan hela folkhopar i uppretadt tillstånd storma gefiskare och bönder — beväpnade med käppar och påkar, och om man frågade dem hvad de ville, så var det hvarken skolreform eller civiläktenskap som satte dem i rörelse, utan man kunde vara viss på, att de voro i begrepp, att om möjligt handgripligen demonstrera ,,den allena saliggörande läran för någon prelat och hans anhang. En religion af sådan art kunde naturligtvis icke räcka länge. Ett dylikt resonnerande och disputerande öfver öfversinnliga hemligheter, som dock ingen menniska mäktar begripa, kan i längden icke tillfredsställa det religiösa behofvet. Känslan, som dock är hufvudsaken i religionen, blifver härvid alldeles oberörd och tom. Men Gud sjelf har så föranstaltat, att detta folk icke länge blef kristendomens bärare. Den grekiska staten gjorde bankrutt icke blott i religiöst, utan äfven i politiskt afseende. Ett annat folk skulle nu få det kallet att odla de kristliga ideernas örtagård, ett folk, som var värdigare och skickligare. Detta folk var det tyska folket. Ungefär från det 8:de århundradet var kristendomen det tyska folkets egendom och har sedan dess icke åter tagits ifrån detsamma. Det tyska folket har känsla, gemyt och derföre har det från början varit ett helt och hållet religiöst folk. Så snart alltså kristendomen kommit i tyska händer, blef den en det inre sinnelagets religion. I några korta drag vill jag nu teckna äfven denna tredje form af kristendomen, dess form under medeltiden. Besöker man en götisk domkyrka, så erfar man dervid alltid en egendomlig känsla. Det är verkligen något storartadt — dessa oerhörda, massiva byggnader, som dock resa sig så djerft i höjden på sina spetsbågar, hvilka med sina spetsar tyckas uppnå molnen och så lätt och fritt i fina delar bära sitt materials tunga massor mot himlen. Hela verket, hela stylen uttrycker mot himmelen sträfvande, storartade känslor af religiös andakt. Och träd nu in: dessa kolossa hvalf, detta haf af smärta pelare, det upphöjda choret, hvars rundning omsluter altaret, liksom ett det aldra heligaste, den hemlighetsfulla skymningen igenom de målade fönstren, doften af rökelsen, som sväfvar öfver det hela — allt detta gör ett hemlighetsfullt, ett djupt mysteriöst intryck. Och tänker man sig nu dertill det församlade folket, helt och hållet troende och andäktigt, tänker man sig sången och musiken förenade till ett konstnom gatorna i en större stad — sjömän, li T— —— ——5 III — ———————-—— närligt helt, tänker man sig presterna vid altaret, klädde i präktiga skrudar, huru de just nu förrätta brödförvandlingens under, och huru den församlade menigheten i detta ögonblick andäktigt knäböjer i stoftet och slår sig för sitt bröst — så skall man äfven, om man tänker, att allt detta dock är vidskepelsen, likväl erfara en känsla af den förtrollning, som ursprungligen låg i denna form af religion. Och dermed har man fått ett intryck afs medeltidens kristendom. Det var i denna tid dessa domkyrkor uppbyggdes med en offervillighet och ett tålamad hvaram vi icka mera kunna gära