Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1868, sida 1

De kyrkliga frågorna i nutiden. (Forts. fr. gårdagsbl.) Denna förändring i kristendomens form inträffade i 4:de århundradet; och för att kortligen karakterisera denna förändrings art kunna vi siga att undrets religion blef en dogmens religion. Doomen är kristendomens form i denna tid. Man kunde invända, att jag häruti afviker från min grundsats, som ju var att framställa icke teologernas kristendom, utan den, hvilken lefver i folkets medvetande; ty dogmen är ju teologernas sak. Men det barakteristiska för denna vid är just den omständigheten att i den tiden, som i ingen annan, dogmen var sjelfva folkets religion. Teologerna hafva äfven tidigare sysselsatt sig med läromeningar och disputerat mycket angående dessa, det fanns redan tidigare teologiska riktningar, såsom hednaoch jude-kristendomen; men på den tiden var detta dock icke sjelfva kristendomens form; nu deremot blef dogmen kristendomens form. Detta var den tiden, då de hemlighetsfullt utspunna dogmerna om treenigheten, om Kristi gudom, om den helige andes personlighet o. s. v. uppstodo. Det var på denna tiden som kyrkans biskopar och prelater sammanträdde till ståtliga kyrkoförsamlingar och rådslogo öfver huruvida man blef salig derigenom, att man antog en natur hos Kristus, en gudamensklig, eller derigenom, att man antog två: en gudomlig och en mensklig. Men dessa concilier få icke betraktas ungefär såsom en prestkonferens eller en katholsk församling i våra dagar, om hvilken knappast någon annan än de, som varit med derom, erfar något. Man måste fastmera enligt deras offentliga betydelse jemföra dessa concilier med storartade politiska församlingar i våra dagar, hvilka behandla det offentliga lifvets mest djupgående frågor; församlingar, hvilka hela folket följa med den mest spända uppmärksamhet, som om lifvets vigtigaste intressen berodde af dessa församlingars rådplägningar. Dogmatik var denna tids offentliga lif, hela det politiska, sociala och samhälleliga lifvet var uppfyldt af dogmatiskt tänkande. Stat och kyrka voro då ett och samma. Kejsaren var tillika kyrkans absolute monark. Statens lagar och trossatserna blefvo behandlade såsom liktydiga. Kejsaren förordnade hvad verlden hade att tro; han lät edikter utgå af innehåll, att i hela riket var förbjudet att tro det Kristus vore mindre i rang än Gud sjell eller ock att man måste tro det Gud sjel hade lidit på korset. Dessa befallningar måste hvarje undersåte åtlyda. Kätterske åsigter, af hvilka i våra dagar finnas så många, gällde då för att vara statsfarliga. Och likasom man i våra dagar göl en politiskt farlig person oskadlig derige nom, att man sänder honom till Cayenne