stendomen, år framtrådandet al den enskildes personlighet. Den tiden är förbi, då man menade, att utan presten och kyrkan kunde ingen själ komma till himmelen, och att menniskan icke hade några högre pligter än att lydigt underkasta sig kyrkan. Hvarje förmedling genom prester och heliga, hvarje fromt verk, hvarje vallfärd, hvarje from stiftelse har nu förlorat sin betydelse; hvar och en är sjelf ansvarig för sig; hvar och en har sjelf att sörja för sin salighet och står genom sitt eget samvete i förbindelse med Gud. Nu vill man icke mera låta föreskrifva sig, hvad!s man skall tro och bekänna, nu vill man sjelf tänka, sjelf pröfva och döma. I kyrkan vill hvar och en sjelf sjunga och bedja och icke mera låta presten sjunga och bedja för sig; hvar och en vill vara sin egen prest och anser sig hafva rättig het dertill. Hvar och en känner denna rättighet som en slags stolthet inom sig. Man erinre sig den bekanta händelsen inom våra egna murar år 1545, den 20 December. Då en prest ville läsa messan i Heiliggeist-kyrkan, uppstämde plötsligt en af Heidelbergs borgare med stark basstämma en luthersk sång, och hela församlingen instämde genast deri. På presten gjorde detta ett så öfverväldigande intryck, att han lopp derifrån. Man ser af detta enda, drastiska exempel personlighetens makt i denna tid. Ett annat tidens drag anknyter sig till detta, nemligen riktningen åt det förståndsmässiga, nyktra och enkla i motsats till medeltidens fantasteri. Går man in i en reformert kyrka, så finner man motsatsen oerhördt stor emot den romerska kyrkans prakt: inga bilder, prydnader, altare, målade fönster, ingen rökelsedoft finnes. Allting är kalt, utan prydnader, allting inskränkt till det nödvändigaste. Och gudstjensten sedan! Der föregår intet under, der ringes icke, svänges icke med rökelsekar, knäböjes icke, man sjunger och beder blott helt enkelt, hvarpå man afhör en predikan. Predikan är uu gudstjenstens medelpunkt, och detta karakteriserar just tiden. Den vill hafva något att betänka och pröfva; icke blott något som talar till känslan. Märkvärdig är äfven den betydelse bibeln i denna tid eger för folklifvet. Alla som kunna det skaffa sig med stor kostnad en bibel, man läser den ifrigt, lekmän studera den, man pröfvar efter bibelns lära theologernas läror. Detta är ett bevis, att den allvarliga, forskande eftertanken nu utgör ett religiositetens grundelement. Reformationens kristendom är en allvarets och samvetets religion i motsats till medeltidens religiösa lättsinne. Det protestantiska solklifvet har alltid utmärkt sig genom någonting allvarsamt i motsats till det katholskas lätta munterhet. För att genast återkalla i minnet en plastisk bild, erinrar jag om den sedliga regering, som Calvin förde i Geneve. Det var en hårdhet och stränghet, som vi finna odräglig. Man förfor på ett barbariskt sätt med hvar och en som låtit falla sig till last en synd, hvilken blifvit offentligt bekant. Till och med husen blefvo undersökta, gift folk, som lefde oenigt och uppfostrade barnen illa, folk, som lefde med öfverdrifven lyx, män, som voro begifna på dryckenskap, blefvo instämda inför den sedliga domstolens forum. Detta är visserligen ett enstaka exempel, men det är en motsats till medeltiden, det kastar ett klart ljus på det sedliga allvar, som innebodde i reformationen. Reformationens kristendom var den innerliga, personliga fromhetens religion. Luther sjelf är för oss en ädel bild af denna djupa, innerliga, lefvande tro. Tyvärr finna vi annars denna tro icke egentligen hos theologerna; dessa hade i denna stora tid icke annat att göra än att tvista om huruvida i den heliga nattvarden Kristi lekamen åtnjöts på ett andligt eller på kroppsligt sätt. Theologerna voro samma gamla stridskämpar som biskoparne voro i fjerde århundradet; de voro derföre knappast skickliga till att väcka och vårda den äkta reformatoriska fromheten. Det var ett framsteg i den protestantiska kyrkans utveckling, när pietismen uppträdde emot denna theologernas orthodoxism. Så litet tidsenlig pietismen än är i vår tid, så dvärgartad dess gestalt med tiden har blifvit, lika mycket betecknande är den dock för arten af religiositeten och fromheten hos det dåvarande evangeliska folklifvet, lika mycket karakteriserar den resormationens egentliga religiösa medvetande i dess storhet liksom i dess svaghet. Pietismen betonade det kristliga lifvet i motsats till läran. Det kristliga lifvet är för densamma ett inre, ett känslans lif, en hjertats mystiska hängifvenhet åt frälsaren. Känslor äro religionens sanna innehåll. Känslorna måste uppväckas. Pietisterna höllo små församlingar, der de förklarade bibeln, de uppbyggde hvarandra ömsesidigt genom sina känslor. Hvad det yttre beträffar, visade pietisterna en viss ängslighet och skrupulösitet. Man fruktade att komma i förtroligare beröring med verlden, man försakade lifvets glädje, emedan man var rädd för synden; man drog sig öfverallt ängsligt tillbaka. Hela lifvet skulle bära fromhetens prägel ända in i de minsta detaljer. Allting i lifvet uppfattades från en specifikt religiös ståndpunkt, ett religiöst språk utbildade sig, ja till och med religiösa åtbörder och minspel. Naturligtvis var det blott en ringa del af folket som voro pietister. Men pietismen var fulländningen af det som folkets religiösa medvetande fordrade af en