Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1868, sida 1

mo de praktfulla gudstjensterna, de högstidliga processionerna, som ännu i dag pestå i den romerska kyrkan, men hvilka nu hafva aftagit mycket i glans. Det var si denna tid presterna gällde för menniskor saf ett högre väsens beskaffenhet, då furstar och konungar afoch tillsattes af kristi ståthållare, då en påfve tillochmed vågade sätta sin fot på en kejsares nacke. Det var en kristendom för känslan, men säfven en santasteriets och sinnlighetens skristendom. Det äfventyrliga och sällsamma är det öfvervägande i allting. Allt som är blott förnuftsenligt och klart är licke omtyckt; det måste alltid vara något löfvernaturligt derjemte. Öfverallt anses djefvulen spöka. Hvarheldst man finner sett berg eller en klippa af sällsam form; leller en besynnerlig byggning från en gammal tid, der berättas en spökhistoria som djefvulen. Om en olycka tilldrager sig, en sjukdom bland menniskor eller djur, om ett missväxtår inträffar, så äro hexorna dertill skulden, hvilka stå i förbund med djefvulen, och tusende olyckliga måste försona detta med en qvalfull död. Oräkneliga helgon uppträda, hvilka göra de besynnerligaste underverk. Nunnor hafva drömmar och visioner, i hvilka den heliga jungfrun visar sig för dem och bringar dem spådomar för framtiden. Heliga män löpa genom eld utan att förbränna; en engel nedkommer en gång från himmelen till en from man och sticker hål i hans händer och fötter i likhet med dem, som Kristus hade; en annan gång nedfaller ett bref från himmelen, i hvilket tillsäges denna verldens herrar att inskränka deras krigförande: man tror det och lyder. Reliker, hvilka förrätta underverk, finnas i massor öfverallt; här en bit trä ur Kristi kors, der några hår ur Petri skägg, ett stycke af den hyddan, hvilken Petrus icke uppbyggt på Tabor, några droppar af jungfru Marias mjölk m. m. Skaror af troende vallfärda, trots alla besvärligheter, till dessa reliker; lama, blinda och krymplingar komma dit och blifva plötsligen återställda. Allt hvimlar i denna tid af öfveroch underjordiska varelser, af djeflar, hexor, englar, heliga, nunnor, munkar, undergörare och teckentydare. Och allt detta tror folket mera än evangelium, ja, deri består dess egentliga religion. Och som den religiösa tron är, så äro äfven handlingarne. Det som vi kalla praktiskt och ändamålsenligt känner medeltiden icke och vill ingenting veta derom. Man sträfvar blott efter oupphinneliga mål, allt måste vara äfventyrligt, romantiskt till sin karakter. Man tänke endast på korstågen! En munk kommer från det fjerran Österlandet, en menniska af liten, mager gestalt, men med genomborrande ögon, med en hjertgripande, genomträngande stämma, och predikar om det heliga landets eröfring. Och tusentals utrusta sig, från kejsaren till tiggaren, tusentals omkomma, tusentals följa dem efter, dessa omkomma äfven, men nya tusenden följa äfven på dessa; ja, tillochmed barn draga ditut från sina mödrars bröst och omkomma på ett jemmerligt sätt; och allt detta i ett onyttigt, ändamålslöst företag. Man erinre sig riddarne och deras äfventyrliga färder. De bästa och ädlaste af folket uppoffra gods och lif för en söllsam dröm, som uppfyller deras fantasi. Och sedan dessa munkar, som innesluta sig för lifstiden inom klostermurarne och begrafva sitt lif i ryslig ensamhet och dysterhet! Och denna jungfru Marie kult! Riddarne strida för henne, likasom för sin dam, skalderna besjunga henne på samma sätt, som om hon vore deras älskarinna. Gud och Kristus äro bortglömda, de äro för prosaiska för tiden, endast den heliga jungfrun motsvarar tidsåldrens ridderliga anda. Denna medeltidens religion är hemlighetsfull och magisk; den är derföre ganska lockande för fantasien, men den är utan moral, utan allvar, utan samvete, den förenar med allt sitt fromma fantasteri mycket som är orent och sinnligt. Det är ett bekant faktum, att med medeltidens fromhet ofta förenades den gröfsta osedlighet på det mest ogenerade sätt. Man vet, hvilket utval af de mest föraktliga menniskor, medeltiden erbjuder bland sina Kristi ståthållare, påfvarne; man vet, att under ett halft århundrade påfvarne och således hela den kristna verlden regerats af några usla maitresser; man vet, att i klostren och de ogifta presternas hus laster voro vanliga, hvilka man icke kan nämna utan att rodna. Och hos folket var moralen naturligtvis ännu sämre. Medeltidens folk var öfverhufvud af ett gladt temperament, det älskade de sinnliga njutningarne. En synd kunde man ju snart försona, man biktade, man gjorde en vallfärd eller bragte kyrkan ett offer, eller man köpte sig en aflatssedel, och synden var förlåten. För att underlätta fastan för folket förordnade kyrkan sjelf karnevalen vid fastans början, så att det kunde rasa ut af bjertans lust, på det att den derpå naturligtvis följande nedstämningen måtte underlätta botgöringen. Men ju större insigten blef och ju allvarsammare tiderna gestaltade sig, desto mindre kunde man vara nöjd med en sådan religion. Den religiösa känslan, som varit densammas kärna, upplöstes, ochintet återstod annat än det fantastiska skalet. Allting urartade till ett yttre sken, religionen hade förlorat sin sedliga kraft och väntade blott på tillfälle att äflägga sin gamla klädnad och smycka sig med