Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1868, sida 2

olyckan skett, fattas det naturligtvis icke; visa råd, huru den skulle kunnat undvikas, samt behjertansvärda förslager i afseende på stoppinrättningar, telegrafsignaler och transport utaf lätt antändbart fraktgods. Utan tvifvel skall allt detta komma på tal under nästa parlamentssession. Åt de förolyckades anhöriga lemnar man den vetenskapliga trösten, att offren för de begge bantågens sammanstötning omöjligen kunnat vara utsatta för långvariga plågor, utan sannolikt genom retroleum-gasen blifvit vedvetslösa inom få sekunder. Å andra sidan lärer det väl vara en tröst för aktieegarne i jernbanan, att så många blifvit dödade och så få för öfrigt skadade. Hade lord eller lady Farnham fått ett par refben afbrutna, eller hade blott den ena af dem blifvit dödad, eller hade domaren Berwick förlorat synen i stället för lifvet, så hade jernvägsbolaget ganska säkert måst utbetala stora skadeersättningar. Men de döda klaga icke, och således skola anspråken för sådane ersättningar icke blifva särdeles stora. Allt flera röster börja i detta land höja sig för införandet af meter-systemet. Ett i Norwich varande vetenskapligt sällskap har nyligen på det ifrigaste förordat detsamma. RYSSLAND. Skogseldarne i Ryssland fortfara att rasa med stor häftighet och i ofantlig utsträckning. Från S:t Petersburg till stationen Bologovo (42 mil från S:t Petersburg) vid Nikolaibanan står skogen på få mellanrum när i full brand. Stationen Grjady är helt och hållet omgifven af eld, och truppafdelningar ha blifvit afsända dit. Vid stationerna Malaja-Wyschera (22 mil från S:t Petersburg) har i dessa dagar eld utbrutit, Äfven från andra ställen omtalas skogseldar. Ostaschkow i guvernementet Twer har i flera veckor varit inhöljdt 1 en röksky från de rundtomkring staden brinnande skogarne, Enligt berättelser af ögonvittnen skola skogarne i kretsarne Ostaschkow,j Stareja, Russa, Demjansk, Waldai, Wyschnivototschok och Cholm stå i ljusan låga. Det den 30 Juli fallna regnat har väl afkylt luften något, men derefter ha skogseldarne antagit en ännu större utsträckning. AMERIKA. Sedan den 27 Juli, d. v. s. den dag, då kongressen i Förenta Staterna ajournerade sina möten och dess medlemmar spridde sig åt alla trakter af unionen, har agitationen med anledning af det förestående presidentvalet varit i ständigt tilltagande. I Europas monarkiska länder kan man knappt göra sig någon föreställning om det lif och den rörelse, som i Förenta Staterna före hvarje sådant val förefinnas i alla samhällsklasser och åtskilja unionens befolkning i två eller flera motsatta läger, hvilka bekämpa hvarandra med alla upptänkliga vapen och med en ifver, som t. o. m. bringar den industrielle amerikanaren att för någon tid glömma sina affärer. Märkligt nog har likväl erfarenheten visat, att omröstningen på sjelfva den afgörande dagen — enligt författningen den förste Tisdagen i Noveiaber, således i år den 3 November — brukar aflöpa temligen lugnt ijemförelse med den våldsamma agitation, som 3 eller 4 månader förut sätter landet i feberaktig rörelse. Det är partiernas rastlösa arbete för att värfva röster och slå motståndarne ur brädet, som gör, att landets tillstånd under förberedelsetiden kan jemföras med ett vildt, upprördt haf, under det omröstningsdagen bringar stormen till lugn. För närvarande äro Förenta Staterna midt uti detta förberedelsestadium. En del af arbetet har redan — som kändt är — blifvit ombesörjdt af de s. k. nationalkonventen (d. v. s. stora partimöten, till hvilka alla stater sända sina delegerade): det demokratiska konventet i Newyork och det republikanska (radikala) i Chicago. Vid dessa möten hade de tvenne stora hufvudpartiernas programmer (,platforms) för det förestående fälttåget blifvit antagna och de män betecknade, hvilka uppställas som kandidater till de snart lediga presidentsoch vice presidents-värdigheterna: general Grant och presidenten i representanternas hus, Colfax, för republikanerna, samt Horatio Seymour (f. d. guvernör i Newyork) och general Francis Blair för demokraterna. Från denna tidpunkt har partiernas uppgift varit att mönstra sitt manskap, sluta sig fast samman, värfva nya röster och specielt att förebygga hvarje splittring. Det fanns under en kort tid ett mellanparti, som ville föreslå öfverdomaren Chase till president, men då denne undanbad sig valet, hafva hans röster öfvergått på Horatio Seymour. Det hette likaledes att general Hancock, en af det