Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1868, sida 3

I 1 1 r a 1 I L j j b j relse af kejsar Markus Aurelius, hvari den ne monark berättar huru han och hel: hans här genom ett underverk till följe a kristna soldaters böner räddats från tota förstörelse, hvarför han förunnar de krist ne religionsfrihet och hotar deras ankla gare med de svåraste straff. Detta under verk skulle hafva tilldragit sig 174, såle des blott 24 år före den tid Tertullianus författat sin skriit. Straxt derefter, un der samme Markus Aurelius, år 177 ut kom ett verkligt kejserligt edikt, som anbe salte en svår förföljelse mot de kristna : Gallien. Allt detta öppnar icke ögonen på Tertullianus. Han tror likafullt på äktheten af den förutnämnda berättelsen. Mer den mannen hade ock en mycket stark tro Det är af honom man har det bekanta yttrandet: Jag tror, emedan det är orimligt. Långt ifrån att vilja dermed förringa T värdet af detta nya, utaf Tischendort si Barnabasbrefvet upptäckta vittnesbörd, kunna vi likväl icke underlåta anmärka, att icke alla inkast förstummas af denna upptäckt. Så t. ex. skulle tvifvelsjukan kunna invända, att detta fynd endast förflyttar striden om formelus inflicknmg från den latinska öfversättaren till den eller de grekiska afskrifvare, som i första bälften af fjerde seklet skrifvit den handskrift, som upptäckts i Sinaiklostret. Tischendori sjelf omtalar hurusom uti detta vördnadsvärda arbete, hvarom här är fråga, eller Barnabasbrefvet såsom en förklaring till ett språk tillagts de ur Lukas hemtade orden till bättring. Är det då icke lika möjligt, att af samma eller annan hand tillagts formeln: ,,såsom skrifvet står, tör att i all välmening upplysa, att de, ord, hvartill denna formel fogats, förekommo i en evangeliiskrift, som i afskrifvarens tid hade kanoniskt anseende? Nu till vittnesbördet af Papias, hvarmed hänger tillsammans på töljande sätt. Papias lefde i första hulfren af andra århundradet. Hans skrifter finnas icke i behåll. Han citeras dock, såsom vi redan sett, af Ireneus och Eusebius berättar i sin kyrkohistoria, att Papias författat eti verk i fem böcker, hvilket han kallade ,Utläggning at Herrans utsagor. Då hau samlade material för detta verk, trodde han sig mindre förkofras genom det, som stod i ,böcker, än genom traditionens lefvande ord. Med ,böckert tror man honom mena de på hans tid befintliga evangeliiskrister. Han omtalar tvenne sädana, en af Markus, Petri tolk, den andra af Mattheus; den förra i ordalag, som utesluta möjligheten, att det har kunnat vara vårt Marki Evangelium, sådant det nu befinnes, som han åsyftar; och beträffande Mattbeus falla hans ord sålunda: Mattheus åter författade på bebreiskt språk Herrans tal, men hvar och en tolkade dem som han kunde. Allt detta eiter Eusebius, som alls icke omtalar eller antyder, det Papias omnämt någon annan evangelisk skrift, än de begge ofvananförda. Från sin ståndpunkt af ,,troende teolog måste Tischendorf jäfva detta emot våra begge första nuvarande evangeliers cchet utfallande vittnesbörd och frånkänna det all kraft och betydelse, samt finner derför också ett stöd i Eusebii omdöme om Papias, att ban baft ett ganska inskränkt förstånd. Lägger man här till sörständ predikatet doymatiskt, så träffar ju Eusebii citerade omdöme spiken på hufvudet. Deraf att Papias i de utdrag af hans verk. som finnas i Eusebii kyrkohistoria, icke omnämner Johannisevangeliet, har man velat draga den slutsatsen, att det för honom varit obekant och icke på hans tid existerat. Häremot anför Tischendorf, att Eusebius betygar, att i Papias begagnat Johannis första bref. Nu då brefvet och evangeliet måste hafva m och samme författare, så är Papias vittnesbörd för brefvet äfven tillika ett vittnesbörd för evangeliet. Identiteten emelan författaren af Johannis första bref och Johannis evangelium, menar T., är visserigen upphöjd öfver all tvifvel, men likaullt kan den af en hänsynslös kritik göas till föremål för inkast (hvilket verkigen äfven skett). Gentemot otrons godycke — fortfar han sedan ordagrannt — änker det en sann tillfredsstallelse att lång tid sedan ett gammalt, skriftligt lokument ånyo bragts i dagen, hvarigeom Papias blilver ett direkt vittne för amma evangelium, mot hvilket han förut nåst vittna. I Vatikauen i Rom finnes n latinsk Evangeliihandskrift från 9:de rhundradet ), som innehåller en ganska ammal (huru gammal nämns icke) prolog ill Johannis Evangelium, i hvilken det rdagrannt heter: , Johannis Evangelium ar blifvit offentliggjordt och öfverlemadt till församliugarne ännu under Joannis lifstid, såsom Papias i Hierapolis, ohannis lärljunge, i sina fem böcker har erättat. År icke det ett klart och betämdt vittnesbörd? Eller skulle någon et oaktadt äfven hädanefter våga göra apias törmenta tystnad gällande mot Joannis Evangelium. Etter de apostoliska fåderna Inatius, olykarpus — redau förut omnämnd — ch Justinus Marlyren. af hvilka de begge örstnämnda tillhöra de första årtiondena ch den sistnämnde 4:de tillochmed 7:de rtiondena af andra århundradet, ansöras8 era språk, hvilka utgöra ,anslutningar ll våra evangelier eller i hvilka desamma X återklinga, och bvilka alltså kunna ar5 ändas som vittnesbörd, om ock endast . ledelbara, för dessa våra evangeliers äkt! L — — OÖO— — — — FRAM FAM MI Q — Jos