Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1868, sida 3

en så anmärkningsvärd företeelse, att mar . känner sig manad att taga närmare red: på enskiltheterna i striden, och inhemt: ,;I genom hvilka dispositioner den vunnits samt utröna om motståndarnes nederlag varit så grundligt, att de aldrig mers kunna resa sig igen. Låtom oss se till i huru härmed allt förhåller sig. i Den framkastade stridsfrågan innefattas si sjelfva den lilla bokens titel: När förFattades våra Erangelier? Tischendorf siÅger, att motpartiet, d. v. s. den fria sorskningens män, påstår, att ide kristna skrifter, som författats omedelbart efter det apostoliska tidehvarfvet, eller under tiden från slutet af första århundradet ända till år 50 af det andra århundradet, alla spår saknas till våra Evargeliers kännedom och bruk, namneligen Johannisevangeliets, och drager deraf den slutsats, att de då ännu icke funnits. Vi vilja här anmärka ett litet, såsom vi förmoda, oafsigtligt förbiseende af den lärde professorn vid formulerandet af motståndarnes påstående. De påstå icke, att alla spår till våra Evangelier under besagda tid saknas, utan alla säkra spår. De medgifva att spår finnas, men påstå dem vara så osäkra, att derpå omöjligen kunna grundas några bestämda slutsatser om våra nuvarande evangeliers tillvaro i första århundradet. Det mål Tischendorf för sig uppställer är att undersöka huruvida den kristna litteraturen från den pariod, hvarom här är fråga, aflägga vittnesbörd emot eller för våra evangelier. Här menas likväl endast medelbara vittnesbörd. Ty hade man omedelbara, uttryckliga vittnesbörd, då vore ju striden en gång för alltid afgjord. I fullkomlig saknad af de omedelbara, får man åtnöja sig med de medelbara, hvilka åstadkommas på omvägar, genom slutsatser och förmodanden. Förf:n börjar nu med att anföra de omedelbara vittnesbörd som i en senare tid (slutet af andra och början af tredje århundradet) afgifvits af de stora kyrkolärarne Ireneus och Tertullianus, men hvilka, enligt hans åsigt, äro formulerade så kraftigt och bestämdt, att de böra ega giltighet icke endast för sin tid, utan äfven för föregående tidehvarf. Såsom bekant är, gör Ireneus, biskop i Lyon, i sin skrift emot irrlärare. den betraktelsen, att det nödvändigt gifves endast fyra evangelier, hvarken mera eller mindre. Han jemfor dem med de fyra verldstrakterna, de fyra hufvudvindarne och cherubernas fyra ansigten. Han säger, att de fyra evangelierna äro den ölver jordkretsen utbredda kyrkans fyra pelare och finner i deras fyrtal en synnerlig skickelse af verldens skaare. Hänryckt af denna fromma bevisöring, utbrister Tischendorf: ,Nödgas vi icke antaga, att evangeliernas anseende redan då var af ålder stadgadt, fullkomligt afgjordt, och att äfven deras fyrtal förelåg såsom något långt för detta afslutadt, så att biskopen i Lyon kunde falla på den tanken att fastställa och förklara detta fyrtal på ett så sinnrikt(!)sätt? Vidare Ireneus hade i sin ungdom sutit vid den gamle, af honom högt värderade Polyku pi fötter, hvilken åter varit ,,evangelisten Johannis lärjunge, och när han berättar detta, päminner han sig tillika hvad Polykarpus meddelat honom om det, som denua bade hört af Johannis och andra lärjungars mun, med det uttryckliga t lägg, att allt hade öfverensstämt med skriften. Häraf följer, argumenterar Tischendorf, att Polykarpus måste hafva talar med Ireneus om Johannis-Evangeliet såsom ett verk af sin lärare, ty annars skulle Ireneus omöjligen hafva antagit det för äkta. Ett vittnesbörd at Polykarpus för Johannis-evangeliet tör direkt tillbaka till Johannis sjelf. Från audra sidan skulle kunna invändas: Önskligt nade det likväl varit, om Ireneus an ett så slående vittnesbörd och underligt ä let verkligen, att han underlåtit det, isynmrhet som han icke saknade manarde skäl dertill, alldenstund han sjelf omtalar, utt det sjerde evangeliet mötte motstånd, som det på hans tid änvu icke hade besegrat (se Hilgenfeld: Der Kanon und der Kritik des neuen Testaments. Halle 1863 ). 36.) Man har ock från otrons läger örnummit den invänningen, att Polykarus icke kan hafva varit aposteln Johanis lärjunge, emedan den sistnämnde, äfen om han antages hafva varit några år ngre än Jesus, redan vid Polykarpi fölelse skulle hafva varit cirka 75 år gamnal. At Tischendorf icke bevärdigat en ådan anmärkning med någon uppmärkamhet, det kan väl jagen lägga hovom ill last; men deremot kunde möjligen räkas honom till försummelse, att han unerlåtit att omständligare än som skett örklara huru samme Ireneus, som hemtat ina underrättelser om aposteln Johannis rån dennes lärjunge Polykarpus, kan äfen uppgifva Papias som en lärjunge af ohannis och efter denna Papias citera pråk, hvilka genom Johannis återföras till cristus och som förskrifva sig från den röfsta judiska öfvertro beträffande det vänade tusenåriga riket. Nu bara omnämner . förhållandet och tillägger, att Ireneus iåste hafva förvexlat aposteln Johanues ned presbytern af samma namn. Det återtår dock outredt, huru Ireneus kunnat illägga författaren af det djupa, anderika :de evangeliet chiliastiska föreställningar, om vittna om den aldra krassaste materiaism. Nu komma vi till Tertullianus. Hans iunesbörd tille kännas en särdeles vigt och etydelse. Hvarfor? Jo. emedan det är otro— O — ROLL — — — —0 Fmjr OD— — — — — —— ——— te OO Av