Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 3

bolag. Om stora anledningar till vidtagande a den ifrågasatta förändringen förefunnes, skull tal:n tillstyrka densamma, men så är ej fallet. De var det egentliga krogväsendet, som framkallat de oordningar, hvilka man genom Utskänkningsbo. lagets bildande velat förekomma. Här eger e samma förhållande rum: minuthandeln kan e sägas i samma mån ingripa i den stora arbetsklassens ställning, som utskänkningen. Vidare har Minuthandelsbolaget velat skilja affären i 2:ne delar, sålunda, att den gröfre spirituosan skulle försäljas af bolaget, men den finare fortfarande af stadens handlande. Just denna förI delning utgör den väsentliga skilnaden mellan Utskänkningsoch Utninuteringsbolaget. Hvarföre, så kan med skäl frågas, skola desse handlande undslippa all uppoffring, medan de fordne sinnehafparne af utskänkningsrättigheter måst uppoffra allt? Till svar härå äberopas arbetsklassens bästa. Men arbetsklassen anlitar just krogarne, under det minuthandlarnes störste konsumenter är allmogen, för hvars skull det väl ej borde kunna ifrågasättas, att hela stadens minuthandel med spirituosa skulle omorganiseras. En annan skilnad är, att Minuthandelsbolaget måste nedsätta sitt pris, ifall partipriset å bränvin nedgår, medan Utskänkningsbolaget har i sin makt att, oberoende af konjunkturen, bibehålla priset på suparne oförändradt. Tal:n hade dock måst se saken äfven ur en annan synpunkt. Minuthandelsbolaget har antagit sig kunna inskränka bränvinskonsumtionen, om det finge samtliga minuteringsrättigheterna på sig öfverlåtna och sedan skiljde mellan försäljningen af gröfre och finare spirituosa. Talm erinrade dock om, att innehafvare af utskänkningsrättigheter, enligt Bränvinsförordningen, ega full rätt att försälja bränvin äfven till afhemtning. Enskilda innehafvare af sådana rättigheter finnas, hvilka, ifall Minuthandelsbolaget komme till stånd, sålunda skulle på ett vådligt sätt kunna konkurrera med detsamma och alldeles tillintetgöra dess verksamhet. Det är vi serligen sannt, att ifrågavarande personer derigenom skulle ådraga sig en högre skatt, men detta skulle åtminstone ej ske under det löpande utskänkningsåret, för hvilket skatten redan är bestämd; och äfven om så vore, skulle dock alltid det kannetal, som verkligen utskänkes, så väsentligt. skilja sig från det, för hvilket skatt erlägges, att en stor chance låge å berörde personers sida. På grund af alla dessa förhållanden, måste tal:n instämma med d:r Dickson och tillstyrka minuteringsrättigheternas bortauktionering. Hr Hedlund ansåg hr Wijk hafva så klart och fullständigt utredt frågan, att dertill ej vore mycket ate tillägga. Hade ock varit tveksam, men hade, etter sakens samvetsgranna pröfning, kommit till ett annat resultat än den siste talaren, nemligen till den vissa öfvertygelse, att antagandet af utminuteringsbolagets anbud vore för samhället ur alla synpunkter godt och nyttigt. Man har ordat om att frihetens princip härigenom blefve kränkt. Det är redan erinradt och må ytterligare upprepas, att handelstrihet icke förefinnes i fråga om handel med spirituosa. Här kan icke, såsom på andra områden, hvar man öppna en handel, utan rörelsen är uteslutande öfverlemnad åt dem, som dertill förvärfvat sig serskild rättighet. Och detta är just motsatsen till frihet. Hvarför har sådant undantag blifvit gjordt för dennathandel, icke blott hos oss, utan i de flesta andra länder, så att man i det fria Amerika gått i flera stater än da derhän, att man förbjudit all handel med spiituosa? Af företrädesvis moraliska skäl. Man inåg behofvet af en inskränkning i bränvinsfi ingen och ville vinna detta målgenom varans fa dyrande. Så lades en hög beskattning på tillverkningen, på minuteringen och på utskänkningen, hvilka sednare öfverlemnades åt kommunen till kontroll och på samma gång till en inkomst. Så blef denna handel, om man så vill, ett kommunernas monopol, hvilket innebär, att kommunen eger rätt och bär af hvarje här utminuterad kanna bränvin åtnjuta en inkomst af 25 öre. Nu uppgår dock tydligen denna inkomst icke till 1; af hvad den borde vara. Genom försäljningens öfverlåtande åt bolaget, skulle staden få hela den inkomst, hvilken lagstiftningen velat densamma bereda, naturligtvis med anspråk på kommunen, att den ej skulle låta den prisstegring, som med skatten åsyftades, paralyseras genom bristfällig anordning. Det monopol, hvarom här är fråga, bör alltså åt kommunen bevaras, men ej bortslumpas till förmån för ett fåtal personer, som kunna inropa de ifrågavarande rättigheterna, till icke ringa förfång för den mindre minuthandlaren med specerier eller viktualier, som icke kan få en sådan rättighet. Bränvinshandeln borde icke vara förenad med en sådan annan handel och är det näppeligen i något annat land än vårt. Det är en fortsättning af det gamla olyckliga systemet, då hvarje handelsbods disk var tillika en krogdisk. — Man vill ej se någon skilnad i sedligt afseende mellan en försäljning af minuthandlaren och en sådan af ett bolag, som ej beräknar egen vinst. Skilnaden är dock 1:o prisets höjande i jemnbredd med skatten, 2:o upphörande af all försäljning på kredit. Utan tvifvel är obenägenheten mot den nya anordningen hufvudsakligen framkallad af konsiderationer. Talin ville ej heller alltid frigöra sig från sådana. Så var det med stort deltagande han fann huru utskänkningsbolaget måste ingripa i flera hederliga utskänkares välsard. Men sådana konsiderationer måste vika, när högre intressen, när hela samhällets bästa det kräfver. — Uppkomsten af utskänkningsbolaget hade framkallat ett anbud af ända till 180,000 rdr om året för denna rörelses bedrifvande; tal:n vore öfvertygad att på samma sätt ett utminuteringsbolag skulle öppna åt staden högst betydligt ökade inkomster, oatsedt de förmåner ur den allmänna välfärdens synpunkt, som dermed komme att vinnas. Tal:n bemötte slutligen farhågorna för konditoriernas förvandling till utminuteringsbodar, och förordade antagande af Utminuteringsaktiebolagets anbud. Hr Berger ville i korthet redogöra för den ståndpunkt han, utan all tvekan, intagit i frågan. Af hvad skäl har det lagts i kommunernas hand att ingripa i bränvinsförsäljningen, och hvarför har en så stor inkomst af denna öfverlemnats till dem? Jo: den lagstiftande statsmakten har ansett bränvinstlodens tilltagande vara ett ondt, mot hvilket samhällena borde så vidt som möjligt skydda sig, och den stora inkomsten såsom ett medel för kommunerna att motverka och lindra följderna af den ymniga bränvinsfloden. Tal. ansåg sig således uteslutande böra bedöma, huruvida det tör samhället är af vigt att vidtaga de nu ifrågasatta åtgärderna för det ondas hämmande, och måste härtill obetingadt svara ja. utan att låta inverka