Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 3

ståtlig sjöofsicer — hade lagt till vid S:t Helena under en lång lång resa. Han hade derifrån medtagit ett skott af en bland tårpilarne kring grafven och satt det i en vacker kinesisk vas. Under hela resan hade han vårdat och skött det med den största omsorg. Vi skötte det sedermera båda två. En vacker vårafton öfverraskade min far oss. Lucien kastade sig till hans fötter och besvor honom att välsigna vår kärlek. Min far jagade bort honom som en lakej. Den följande dagen återfann jag min kära, lilla tårpil förflyttad till en liten ö i parken. Honom har jag aldrig, aldrig mera återsett. Han omkom vid ett skeppsbrott. Hon utbrast i ett konvulsiviskt skratt, som tyranniskt häfde hennes arma, gamla bröst. Wanda lyssnade till henne med ett visst intresse. Den vansinniga tystnade. — Nå, än sedan? frågade baronessan. — Jag vårdade pilen, som trifdes utmärkt. Tio år förflöto, hvarunder jag ofta vattnade det sorgsna trädet med mina tårar. Jag hade svurit att förblifva Luciens minne trogen. Jag emotstod alla anbud, till och med min fars befallningar. En morgon fann jag tårpilen nedhuggen! — Jag skyndade till min fars rum och kallade honom bödel. Hon skrattade åter hemskt. — Jag älskade guldepauletten. Han ville gifta mig med vikarien för en generalprokurator! — Och sedan? — Jag vet ingenting mera, — endast att jag är här. En vikarie! En gumma i en gammalmodig bahytt,