Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 3

med nedkippade skor och iklädd en lång svart rock utan skärp, hade nu nalkats; hon gjorde en majestätisk åtbörd med handen och sade högtidligt: Det är opassande att skratta inför en magistratsperson. Min man var domare och har testamenterat sitt embete till mig, men man vill icke installera mig. Derefter bultade hon på den största porten. — Rättstjenare, öppna, befallte hon. — Timman är inne, då jag skall presidera i min domstol. Hon yttrade detta likt en person öfvertygad om sin rätt. Det var en presidentenka, som hade blifvit vansinnig två år efter sin mans död. Domarens enka bultade så kraftigt för att inträda i sin demstol, att en vaktare öppnade porten och frågade, utan grofhet, hvad hon ville. — Ändteligen kommer vår rättstjenare! utropade hon. — Åro herrar domare anlända och är allt i ordning? — Ingen fattas. — Då är tiden inne att inträda; jag visste det nog jag. — Ja, man väntar endast på er. Med dessa ord öppnade han porten på vid gafvel, och den stackars qvinnan gick majestätiskt förbi honom, i det hon draperade sin lappade rock. Mannen, som tycktes vara vänlig och undfallande mot dessa oskadliga dårar, gjorde min af att följa henne och bugade sig vördnadsfullt. En tredje vansinnig, som hitintills tycktes hafva sökt ensamheten, nalkades Wanda och damen med tärpilen. (Forts.)