Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1868, sida 3

Förf. framhäller, huru brotten icke ste rats under den tid, då dödsstraffet va fskaffadt i Österrike, och huru i Toskana der samma förhållande egt rum, det, efte att ha blifvit återinfördt af reaktionen afskafsats af den sardinska regeringen : enlighet med folkets allmänna önskningar Han skulle kunnat tillägga, utom de fen tyska småstater, han nämner, Portugal såsom ett land, der dödsstraffets afskatfande lemnat de bästa resultater. Enligt erfarenheten, yttrar förf., ,ärc de fall de sällsyntaste, då förbrytaren reflekterar öfver sitt straff — sker detta, är då icke lifstidsfängelse i stånd att ekomma brottet, så skall hotet med dödsstraffet icke heller förmå det. Vissheten om att straffet skall följa måste förutsättas, om strafflagen skall ha någon återhällande verkan, men denna visshet finns icke der lagarne äro för stringa — der dödsstraff är stadgadt för vissa brott, ty der kringgår man de stränga lagbuden genom en mildare tolkning eller beviljas nåd i allmänhet taget. Till detta resultat har förf. kommit under sin granskning at frågan, och vi kunna ej annat än instämma i bans uppfattning, helst då man besinnar, att — såsom han längre fram anmärker — benådningsrättens utöfvande ofta ger anledning till kritik, till frågan ,,hvarför benådas denne och icke denne? samt rubbar tilliten till den benådande instansens klokhet. Att låta menniskolif så bero på en menniskas godtfinnande — bär nu denna menniska än krona och spira — tyckes för öfrigt i hög grad orimligt, och benådningsrätten måste, så framt monarken är samvetsgrann, vara en af de omständigheter, som mest bidrager att göra hans krona tung. Bland andra argumenter, som förf. anför mot dödsstraffets bibehållande, är äfven svårigheten att kunna skilja mellan mord och dråp, för hvilket sednare ett lindrigare straff är stadgadt i de flesta länders lagar. Ty om det är mord att döda någon med öfverläggning, så äro väl s.k. dråp, som afsigtligt begås, mord, ty ,förnustsenligt kan man blott säga: den, som med afsigt dödar en menniska, handlar antingen med mycken eller med liten öfverläggning. Och hvar finnes gränsen mellan de begge kategorierna? hvem kan bestämma, när öfverläggningen varit nog stor att berättiga dödsstraffet, om också blott från juridisk synpunkt? Dödsstraffet har icke lång tid åter i någon af Europas kulturländer, att döma af det sätt, hvarpå flertalet af de upplystaste och ädlaste medborgare betraktar det — att döma af den starka opposition mot detsamma, som alltmer och mer gör sig gällande hos det egentliga folket. Det sorgliga faktum, att vid den nyss slutade riksdagen i vårt land förslaget om dess afskaflande föll för betydliga majoriteters motstånd i begge kamrarna, berodde mera på tillfälliga, synnerligen missgynnande omständigheter — till en del af personlig natur — än på någon stadgad öfvertygelse om dödsstraffets önskvärdhet, och man har anleduing att hoppas, det i en ingalunda aflägsen framtid den åsyftade förändringen i vår brottmålslag skall sanktioneras af statsmakterna i öfverensstämmelse med den kristliga kärlekens, den sanna humanitetens och äfven det allmänna bästas kraf. Den tid, då samhällets och individens trygghet Kunde behöfva ett skydd i den råa vedergällningsrätten, är förbi, om den någonsin funnits, och vi kunna frimodigt våga att göra sjelfva brottmålslagstiftningen allt mer och mer ötverensstämmande med kristendomens anda. Det tredje häftet af detta bibliotek innehåller en humoristisk framställning at vidskepelsen och charlataneriet på det medicinska området från den klassiska forntiden ända till våra dagar. Förf. erinrar om det samband, som egde rum mellan religion och läkarekonst på den tid, då templet tillika var sjukvårdsanstalt, och lå t. ex. till ZEsculapiitemplet i Epidauris usentals sjuka strömmade för att i sömnen genom gudomlig ingifvelse upplysas om medlen till sitt återställande, alldeles som man i våra dagar sökt upplysning om sådana medel genom den animala magneismen. Han visar huru under ärhundralenas lopp vantron uppträdt under olika ormer med stora anspråk, huru sjukdonar ansetts bero på onda andars besittningstagande af menniskokroppen, och huru lerför medicinen vissa perioder bestätt i desvärjningskonst. Småningom uppkommo muletterna, som ännu i vära dagar beagnas af det upplysta Frankrikes krigare, lägseden att rådfråga stjernorna med afeende på sjukdomars häfvande, sympatiturer och den redan nämda animala magtetismens obehöriga användande. Såsom antro och charlataneri betecknar förf. lutligen äfven homöopatien, stödjande sig ervid på Liebigs omdöme. g 3 a Nordiska taslor. Pittoreska utsigter från verge, Norge och Danmark i träsnitt med text. tredje bandet. Första häftet. Stockholm. Ubert Bonniers förlag. Med skäl har förläggaren ansett, att han enom att utgifva detta planschverk skulle ppfylla ett tidsbehof, då de förut utomna, som i likhet med detta återgifva ackra byggnader, landskap och utsigter, ästan alla äro för dyra att vara tillgängga för alla dem, som sätta värde på detta lags afbildningar. De synnerligen väl utöida träsnitten motsvara alla billiga anpråk, och det synnerligen låga priset — 5 öre för häftet med sex planscher och ext — möjliggör den vidsträcktaste spriding af verket, som vi på det högsta reommendera åt dem, som icke se sig i llfärle att förskafla sig de ofvan antydda yrbara verken. Vid detta det tredje banets första häfte förekomma afbildningar taf Charlottenburg vid Mälaren, Jörgen ocks hus i Malmö; S:t Hans hospital vid oskildesjorden, Reykjaviks kyrka på Isund, Utsigtaf Sandefjord med badinrättninen samt Sandefjords badinrättnings sällkapslokal — en innehållsförteckning, som edan antyder, huru alla de skandinavika länderna bli vederbörligen represen-! A —