Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1868, sida 2

skicka honom ett bref, — och sedan sedan — — — Fortsar! — 0, det är förfärligt. Då hon ser sig bland vansinniga, tänker hon på sig sjelf, hon erinrar sig det förflutna, — och inför de tasor, det framställer för henne, frågar hon sig sjelf om hon verkligen har begått alla dessa brott, — och full af fasa, intagen af en plötslig rysning, tror hon sig vara vansinnig. Trelauney drog ett djupt andetag. — Det är hvad jag ville, tänkte han, — just de qval jag tillämnade henne. Chevalieren vidrörde med handen Louises panna. — Tala ännu mera, sade han till henne. — Ser du ditt barn? Den unga flickans ansigte antog ett uttryck af den högsta glädje. — Ja, — jag ser honom, — han är här, — hos mig, — och Raoul, Raoul! han älskar mig nu, han vill gifta sig med mig! Haonl, som bevittnade denna scen, kunde ej längre hejda sig. Han störtade fram till Louise och tryckte hennes hand till sina läppar. — Ja, jag älskar dig! utropade han. — Louise, känner du igen mig? Men denna häftighet hade brutit förtrollningen. — Ni har väckt henne, sade chevalier de Pulnitz. Louise såg Hennes förlägen öfver soner, som hon ej kände. Efter ett ögonblicks tvekan lutade hon ned sitt hufvud och flydde till sitt rum.