Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1868, sida 2

strare skådespel än upptäckten af ett brott. Ett skeppsbrott under en storm, en eldsvåda, medan hustru och barn gräta invid vägen, en uppsvälld flod, som medför möbler och lik, äro förfärliga skådespel, men de förorsaka ej samma beklämning och ångest. Med sin backa angrep Surypere väggen, hvilken betäcktes af en blå tapet med förgylda rutor. Sten och murbruk lossnade. Wauda hade stannat vid dörren. Hon hoppades att kalken hade förstört benen. Men Surypere framtog ur väggen ett litet skelett, omkring en aln längt, och lade det på bordet. Baronessan nedsjönk i en kåsös. Trelauney lutade sig då intill henne och hviskade: — Brottmålsdomstolen väntar er. — I ert ställe skulle jag föredraga dårhuset. Doktorn undersökte skelettet. — Brottet är ovedersägligt, sade han. — Det återstår endast att angifva saken. — Jag skall ha den äran, sade Trelauney, — att meddela herr instruktionsdomaren att denna qvinna är vansinnig. Wanda sökte en utväg att fly eller åtminstone att underrätta Robert Kodom. — Denna qvinnas sinnestillständ skall undersökas, sade joliskommisarien med låg röst, men jag anser för min pligt att arrestera henne. Derefter vände han sig till baronessan och fortior: Huru länge har ni bebott detta hotell, madame? — I nitton år.