Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 1

finkänsla, som jag hade märkt mångsaldiga gånger hos henne. Mitt förakt kunde hon hafva uthärdat före giftermålet, men skulle hon väl nu, under en hel sammanlefnad, böja sig under skammen? Jag kände henne väl. Hon skulle fly från sitt hem för att ådraga sig en tillökning i straffet och undvika den forekande tyngden af min närvaro, som för henne skulle blifva en evig förebråelse. Och hvad skulle det bli af Pierrette, den kära lilla, under dessa grymma stridigheter, Icke kan en mans hårda händer vårda dessa späda varelser. Gud kom mig till hjelp. Han ingaf mig den enda hjertliga och tröstande tanke, som återstod för mig. Den skeppsbrutnes räddningsplanka! Denna tanke, som räddade mig från sjelfmord eller att begå dråp, var öfvertygelsen om Martines moraliska otillräknesighet. Det var ovedersägligt att hon hade begått brottet; hon hade förnyat det tre gånger. Men hon lydde denna olyckliga kraft, som drifver religionssvärmaren och den med fallandesot behäftade. Hon var ej borttslig, nej! Det dagades inom mig; — det var hvad läkarna kalla en monomanie. Hon var en sjuk, som behöfde botas, en själ, som behöfde styrkas genom en behandling af uppoffring och ömhet, hvilken jag kände mig ega kraft att genomföra, Min öfvertygelse var stadgad, emedan den hyilade på en tröst. Jag fattade genast mitt beslut. Jag bade hädanefter två barn i stället för ett, och jag skulle egna mig uteslutande ke dessa båda varelser. Eter Ä i sn detta beslut erfor jag ett inre v5 . bitintilia :albefinnande, som jag . avge hade känt. Jag var stark,